Jag önskar jag kunde säga att jag mår bättre. Men jag mår faktiskt sämre.

Stressen tar ut det bästa av mig.

Orkar väldigt lite. Svårt att organisera mig. Svårt att genomföra. Svårt att hålla skenet uppe.

Men än verkar det gå rätt bra.

Advertisements

En om dagen

Livet knallar på. Varför säger man egentligen så? Inte går livet någon stans.

En vän la upp en bra bild på facebook häromdagen. Der stod – livet är ett helvete och sen dör man.

Jo, visst är det så vissa dagar. Många dagar. Men alla? Nej, inte ens jag har bara dåliga dagar även om de är överrepresenterade.

Ryggen gör mer och mer ont. Stressen i huvudet sätter sig i kroppen. Jag klarar av en grej om dagen. Max. Sen tappar jag tråden helt. På sistone har jag allt oftare stått på affären och bara låtsats leta efter saker när jag egentligen förövrigt letar i mitt huvud efter vad jag egentligen letar efter.

Jag vill så desperat gärna må bra. Jag hatar verkligen att vara sjuk. Men jag klär på mig ett leende, ger mig ut och låtsas va bättre än jag är. Lurar många. Lurar nästan mig själv när jag ser mig på bild mellan varven.

Livet i en lögn helt enkelt.

Sämre sista året

Jo faktiskt så är det så. Under sista året som gått så har jag blivit sämre. Sämre i kroppen. Mer värk och särskilt i ryggslutet.

Är inte det konstigt så säg. Du går till ett ställe för att få hjälp med din värk och får mer värk.

Är det så det ska vara.

Så fanns hon inte där

I dag hände det. Den automatiska påminnelsen om födelsedagsdags på Facebook gav ett otrevligt bakslag. Men varför skulle jag ens dubbelkolla om hon levde. Varför skulle hon inte leva. Jag skrev ett glatt “Grattis tjejen” och skickade med en tårt-emoji. En kort stund senare kom ett meddelande – Stina, hon finns inte kvar längre. Hon dog i cancer i maj i år.

Inte nog med att mitt inlägg helt plötsligt gick från ett glatt grattis till en stor svart plumt i protokollet, jag hade mest troligt sårat någon också på vägen. Någon som stod henne nära och som i dag inte fick fira hennes 44-årsdag.  Jag är ledsen för det. Inte för att jag gjorde bort mig, utan för de som älskade henne som nu står vid en grav i stället med blommor och tårar i ögonen.

Stina kom till vår klass på Torhagsskolan. Jag borde kanske minnas året, men jag minns inte ens om det var i mellanstadiet eller högstadiet. Jag kommer inte ihåg var hon kom ifrån. Men jag kommer ihåg henne.

Många gånger tänker jag på hennes pappa som bodde på Örngatan i en märklig lägenhet på två plan. Vi var där, bakade cocostoppar. Just den gången minns jag väligt väl. Jag tänker ofta på hennes mamma som bodde på Platensgatan. Den underbara lägenheten i gammal stil med både serveringsgång och rum med högt i tak. Som jag själv önksade att bo så. En fantastisk bostad.

Stina var söt och smart. En fantastsik kombination. Poppis bland killarna och hon hade en hel del vänner. Hon var med och seglade en sommar. Då blåste det och regnade det som förbannat. Vi låg nedbäddade i förpiken på min pappas båt Javena. Det är minnen för livet. Vi var också båda med i samma stall och red. Jag har flera fina minnen. Många. Men efter högstadiet tappade vi helt kontaken. I början av det här året hittade jag henne på Facebook. Hon hade, någon stans på vägen, flyttat till Norge och verkade ha ett fantastiskt liv.

Hur fantastiskt det än såg ut så blev hon sjuk. Jag läste hennes inlägg. Det framgick inte direkt hur sjuk hon var. Nu förstår jag. Nu förstår jag precis.

Jag tänker ofta, med mitt eget liv och sjukdom, att jag är glad att jag i alla fall inte har något jag dör av. En dag som den här är det mer sant än någonsin. Mina tankar går till tjejen med det rågblonda håret. Tjejen med ett vackert och charmig leende. Tjejen jag ändå fick lära känna under en kort tid i livet. Stina Hällje. Det är så jag alltid kommer minnas henne.

Till din familj och dina nära och kära – jag beklagar verkligen sorgen. Jag beklagar förlusten av denna fina människa.

 

Jag tror jag somnar

Tappat lusten till allt.

Kommer ändå le när du ser på.

Tro inget annat.

Jag är rätt bra på det här numera.

Jag tror jag somnar.

Somnar in.

Stressen tar kål på mig.

Vill inte vara med.

Döden.

Den kommer till alla.

När och hur är det enda vi inte vet.

Kanske är jag borta i morgon.

Skönt?

Stressade

Det finns nog inget som är så stressande som när livet inte fungerar för ens barn. Stress i skolan. Stress i hockeyn. Småsaker blir stora problem när bakgrunden är kantad med mobbing, hot om våld, våld, kränkningar, förtal…Det är som en jävla lavin som startade och som inte går att stoppa. Själv står jag maktlös i det hela. Försöker påverka där jag kan men jag ser väldigt lite positiv förändring. Ett förlåt kantas inte med en förbättrad attityd. Varför ber man ens om ursäkt om man ändå inte tänkte förändra något?

Grabben gjorde en klasskamrat ledsen för ett tag sedan. Klasskamraten blev jättearg. Arg och ledsen. Det var småsaker som flera i klassen hade bidragit till som till sist fick bägaren att rinna över. Vad gjorde då min grabb. Jo, han ringde upp och bad om förlåtelse. Han sa också att han förstod om han inte blev förlåten och respekterade det. Om den som blev sårad ville vara arg på honom så fick han det. Det enda han själv kunde göra var att aldrig mer skoja om del saker som många skojat om. Han skulle också säga till andra som kanske fortsatte.

Min grabb, han ändrade sig. Han sa inte bara förlåt utan han bättrade sig.

Efter ett tag blev han förlåten.

Det är väl så livet fungerar. Man gör fel, det gör nog alla ibland. Men det som skiljer människor åt är förmågan att se på situationen från den andras synvinkel och faktiskt ändra sig. Eller i alla fall försöka.

Det svåra är att få grabben att vilja fortsätta försöka. Särskilt när andra sårar, säger förlåt och sedan gör om liknande saker igen. Det är svårt att vilja vara den bättre människan då.

Jag hoppas bara att min grabb, grabben som delade sitt sista tuggummi i två bitar för att bjuda den som inte hade något när han var liten, inte slutar försöka.

❤️❤️❤️

Nästa defekt

Men tack världen. Fick ett utslag i ansiktet i dag. Akuttid på vårdcentralen. Exakt va det är kunde läkaren inte säga. Men fick ändå antibiotika för det kunde va farligt då det sitter nära ögat.

Ros, bältros. Ja vi får se. Hoppas det försvinner på ett par dagar. Det här känns INTE bra att gå med.

😩🙁😞

Trött trött trött

Fan jävla kropp. Har nästan noll ork. Rastlös i huvudet. Svimfärdig så fort jag ställer mig upp. Hjärtar slår förtvivlat för att orka med sitt jobb. Tur man inte lider av hjärtsvikt på kuppen. Det vore det sämsta av tre världar.

Sonen är hemma i dag med. Han mådde riktigt illa i morse. Kräktes nästan. Än har han inte gått upp fast klockan är över 12. Well, har inte gått upp själv heller så…

Hoppas på lite mer ork sen. Vill iväg och fota lite innan hojsäsongen är slut. Men visst, är jag slut så är det ju inte så enkelt. 😞🙁