Amatörernas afton

Jag önskar så att det hade funnits en autosave på den den här posten. Men men. Sitter här nu och försöker memorera vad jag egentligen skrev om. Hur jag skrev det. Och varför.

Klockan har just passerat till den 2 maj. Jag borde vara trött och sova men tänker tillbaka på posten som försvann ut i intet. Det är ju sisådär kul att skriva och skriva och sen inse att det helt enkelt är borta.

Hur eller haver. Amatörernas afton. Det är vad min pappa brukar kalla Valborg. Detta för att många dricker mer än de kan, mer än de klarar av och kanske också för första gången. Kanske för sista med för den delen.

Amatörernas afton. Kvällen när våren sjungs in. Studenterna står i givakt i kören och eldar tänds över landet.

Det är också en kväll som jag minns som en där det var viktigare att var snygg än välklädd och slippa frysa. Denna tradition lever visst kvar. Jag såg det när jag åkte hem från kortegen som körs varje Valborg. Tjejer med tunna strumpbyxor och korta kjolar. En öl i näven. Glatt hoppandes och sjungandes på väg mot elden. Snart ligger en eller flera av dem i rännstenen och gråter.

Jag minns denna tid. Hur mycket jag frös. Hur full jag blev. Hur skönt det var att komma hem och krypa ner i en säng… Värme…

Det var länge sen nu. Jag har trots allt blivit vuxen. Rätt så i alla fall. Tillräckligt för att kunna förmana min egen son att inte gå på idiotin kring sprit och sång. Kvinnor… tjejer med bara ben. Någon som försöp sig. Någon som fick hamna på TNE. Någon som hamnade i jorden.

 

Advertisements

Det här är så bajsigt

Fast jag vet bättre så gör jag det igen. Har en bra dag och tar ut mig. 

Visst, jag hann med en massa och orkade mer än på länge. Priset? Jag kunde inte somna i går men vaknade halv nio i dag. 

Nu är jag helt färdig. Skulle kunna lägga mig i ett hörn och gråta. Men det är rent i alla fall. Golven skurade. Toaletten likaså. 

Till och med trappen på framsidan fick sig en avsköljning. 

I dag är inte livet lika roligt. Men jag hoppas orka iväg för att kolla på kortegen sen. Eldar på Valborg får jag nog hoppa. 

Men grattis Kungen! Kul att någon fyller år i dag med. 

En rätt lite dålig dag

Inte riktigt sovatrött. Rastlös i själen i kväll. Men lite matt i kroppen. 

Haft en rätt lite dålig dag faktiskt. Som motpol till gårdagen när jag däckade på soffan innan 21 och vaknade vid halv ett på natten med jättevärk i händerna. 

Det är den där berömda balansen jag vill ha. Den är rätt nödvändig för att jag ska kunna planera framåt. Det är ju lätt att sitta varje kväll eller eftermiddag och summera vad man orkade en dag. Det är en helt annan att kunna säga innan vad man orkar. Jag vet ju att uttag på energikontot leder till, i de flesta fall, till mycket trötthet och ont. 

Men i dag fick jag arslet ur och ringde mammografin i alla fall. Fick en tid redan efter lunch. Kommer dit och träffar en sköterska som nyligen diagnostiserats med giftstruma. Vad är oddsen för det. Vi bytte ett par minuter om ämnet och hon fick mitt mest värdefulla råd – stressa inte. Stressa inte. Och stressa inte. 

Och OM du blir tillfrågad att göra något som du inte vill och kan säga nej till, säg nej. Lär dig att sätta dig själv först. 

Nu är vi vänner på facebook. =)  Jag hoppas att mina misstag ska kunna hjälpa någon annan att inte begå så många. 

Det är inte coolt att strida för sin sak när det endast sänker en längre ner mot graven du grävt. 

Jag har nog inte bröstcancer i alla fall. Men hon trodde att mina bilder var för otydliga och att ett kompletterande ultraljud skulle behövas.  Men det är inte i morgon det ska göras. Det tar jag när det kommer. 

 

Alzheimer – ja eller nej

Jag har alltid med mig att min faster fick en aggressiv typ av alzheimer i samband med sin bortgång. Detta är något som faktiskt skrämmer mig. Nu tror jag inte att jag nödvändigtvis ska få det, men jag trodde inte jag skulle få någon giftstruma heller. 

Min faster dog för snart tre år sedan. Hennes lever slutade fungera och läkte ut urin i buken. Hennes hjärna kastade henne tillbaka i tiden. Nästan 20 år. Det var ömsom roligt, ömsom svårt att se henne så. Fast det var bara en kort tid. Det tog ett par veckor, sen var hon borta… 

Förutom detta så fick hon otroliga hallucinationer av morfinet hon fick  Kanske fanns det inget annat att ta till för att lindra. Kanske var den här kombinationen det minst dåliga under livets slutskeende för henne. Jag kan bara jämföra med min mormor som dog en månad innan i lungcancer och hjärtsvikt. Hon var medveten. Högst medveten. Med henne kunde jag prata om döden. Utan att det gjorde något. Hon visste ju vad som skulle komma. 

Dessa kvinnor – en gång så levande. Så fina. Sakta försvann de ur mina händer. 

Och ja, jag är ändå rädd att jag ska få någon gammal cancer eller demens. Det känns som det står på tur, så att säga. Så nästa vecka ska jag lämna cellprov så kanske jag slipper livmoderhalscancer. Jag ska beställa tid för att kontrollera bröstcancer med. 

Nu – direkt. 

För oavsett hur sketet jag mår med min hypo/hyperthyreos så vill jag leva – länge!

Härliga måndag!

Tårar i ögonen. Ömsom rinner av allergi, ömsom av ett ledset hjärta. En sårad själ.

Tar en tablett och hoppas på lindring. Men det lindrar bara för allergin. Den andra lindringen jag söker går inte att få av mediciner. Det går bara att få genom beslut och vägval.

En kamp om var jag ska gå. Framåt. så klart. Men sen. Vad ska jag välja.

Ska jag gå tillbaka till mediciner jag vet att jag inte mår bra av. Ska jag fortsätta hoppas att AT ska göra det där miraklet som jag väntar på.

Det är värre att leva och kämpa i en sjukdom man inte blir bättra av men inte dör av än att kämpa mot döden och vinna.

Allt som odlas kan odlas ska

Aldrig förr har min trädgård varit fylld med så mycket plantor och kryddor. Hoppas allt verkligen kommer till någon användning. Annars är väl det fint kanske att kunna säga att jag har en kryddträdgård. 

Basilika, någon thailändsk lök, rosmarin, myntor med mera ätbara prylar finns bland blommor och rabarber.

Bland de nya tillskotten finns ett försök med grantäpple och chilipepparplantor. Dessa ska så klart in i vinter. Hoppas de kan hålla sig i gång år efter år så de blir likt clementinplantorna stora och fina. 

I år firar de fem år! Helt otroligt. Jag som bara skulle bo här en kort stund. Nu har det blivit fem år. Mycket förklaring finns ju i min sjukdom. Jag har helt enkelt inte orkat flytta. Det projektet är överväldigande och känns större än jag kunnat ta. Men som tur är så går det att bo här där jag är. Än så länge. 

Ju mer jag ordnar i trädgården och inne, desto mer fjärran känns flytt. I dag stod jag åter igen och höll i en vinplanta. En liten mager pryl som efter tre år skulle nå fyra meters höjd. Tre år…. Hade jag gjort som jag tänkte och köpt en när jag flyttade hit. Då hade den varit stor nu… 

Får se om jag köper en innan sommaren är slut. I år får jag i alla fall körsbär på mitt självplanterade körsbärsträd. Det blir tre år i år. Jag är ju rätt glad att jag var sjuk, för annars hade det åkt med på ogräsrensningen är jag rädd. Inte trodde jag, fram till i höstas, att det var ett körsbärsträd. Det var min mamma som berättade det och eftersom grannen har ett så är det ju inte helt otroligt. 

När jag bor så jag kan ha ett orangeri – då ska jag ha det tempererat och då ska jag ha persikoträd, citronträd, olivträd… Längtar. Något att se fram mot även om det är en avlägsen dröm just nu.