Återtar mitt hem

Det är en märklig process. Att göra allting som bara man själv vill igen. Att ställa saker på ett ställe och veta man hittar dem där. Eller att hänga upp något på en vägg och inte tänka på hur vida någon annan ska tycka det är okej. Äta när och om jag vill. Vad jag vill, utan att någon annan ska bekymra sig över det.

Det är en märklig process….

Att inte behöva visa hänsyn eller tänka för mer än sig själv. Att inte behöva tänka vi, utan kunna tänka jag.

Nu har jag alltid ett “vitänk” eftersom jag har min son. Men de stunder han inte är med mig, då kan jag tänka jag. Bara jag. Jag kommer först. Jag gör det jag vill. Jag.

Det här ska bli min sommar. Jag ska göra det jag vill, när jag vill med de eller den jag vill. Hela sommaren.

=)

Advertisements

Försöker vara kreativ

Vill designa – hitta mig själv igen i alla roliga och knäppa idéer jag brukar ha. Men tankarna är på andra håll.

Vandrar runt i stan. Tänker på saker som hänt. Saker jag önskar ska hända. Rastlös i min själv. Ingen energi att göra något med. Letar febrilt efter en fjärrkontroll… Kan inte minnas var jag la den…

Stor suck…

Musiken känns. Den hörs inte bara. Ett samtal i natten. En röst. Skillnad.

Låst på en plats i en tid jag inte vill vara på. Den valda ensamheten ekar just i dag tomt i min själ. Ropar på något, eller någon, som kan fylla tomrummet jag känner. Men ingen svarar. Det fortsätter vara tyst.

Tankarna går till sjukhuset där gamla fina vänner är med sin son som fick en tumör i hjärnan. En distans till det egna jag sitter i. En reminder av att det kunde varit värre. Orden som sonens läkare sa. Han som inte är specialist på endokrina sjukdomar visste mer än många jag träffat. Hade mer förståelse och sa själv – många blir feldiagnostiserade för psykologiska problem men av det du berättar för mig är du ett skolexempel på giftstruma. Hur kunde de missa…

Men det är nog så att man ska uppleva det man upplever i livet. Träffa de människor man ska för olika anledningar man kanske inte ser direkt. Möten, känslor. De ska levas, upplevas. Kanske för det mig framåt till nya mål. Nya möten. Kanske ger det mig en chans att säga tack, men nej tack, tidigare nästa gång. Kanske blir det samma sak igen om jag inte lärt mig något av händelsen.

Foo Fighters i mina högtalare… Hero… Jag väntar…

Hur intresserade är skolan?

I fredags förra veckan blev sonen utskriven från BAVA. 

Jag ringde skolan så fort vi kom hem. Ingen av hans lärare svarade. Skickade ett mail där jag framförde min önskan om att han fick chans att studera ikapp det han missat och i en lugn miljö fram till skolan slutade. Kanske att han kunde komma sista veckan och bara träffa sina klasskompisar men även komma i veckan som var och säga hej. 

Inget svar. 

I förrgår skickade jag en påminnelse och påtalade att ingen, varken lärare, skolsyster eller rektor svarat på mitt första mail. 

Ingen som svarat än. 

Nu kanske det är jag som borde sitta och ringa till skolan om och om igen. Men ett mail kanske man kan svara på. Särskilt när man som förälder löser problem och kommer med egna kreativa lösningar för att eleven ska få sin utbildning. 

Suck.. jag blir så trött. Snart ringer de väl och säger jag håller sonen från skolan och yrkar på skolplikten. Ska bli intressant att se vad som händer…

En stadsdag

Skulle ju shoppat mig en ny bikini i dag på stan. Men stressad som jag lätt blir blev det inget köp av på Stadium. Stod och bytte om. Då öppnar någon dörren till provhytten. Hade varit okej om det var David Beckham eller liknande men icke. Jaja, hoppas personen i fråga inte fick må dåligt av den försommarbleka synen som mötte.

Iväg vidare till Intersport. Men i Gränden hade brandlarmet löst ut så där fick ingen gå in. Suck… Åkte hem istället. Lite surt att inte få med en bikini hem. Vill inte vänta till i slutet på juni på min nya jag har beställt.

Viiiiilka bekymmer! PÅ riktigt!

Hade jag inte haft så ont om pengar så kanske jag hade köpt den på Stadium. Men den kostade mer än de hade satt på skylten så det blev inget.

I övrigt var det en bra dag. Grabben käkade två stora portioner på Ming Palace. Dessutom dubbel, eller en och en halv gånger då han tog min glass och grädde också. Jag åt bara den friterade bananen. Tack Mingen. Det var snällt av er att bjuda Kevin, och mig, på efterrätt. =)

Nu ska bilen lämnas in på lite reparationer. Hoppas slippa alla pip och tjut ett tag och att den börjar låta som en normal 1.8t och inte som en gammal raggartraktor.

=)

Det finns alltid de som har det värre

Idag går tankarna från min och grabbens sjukdomar till fina vänner vars son ska operera bort en cancertumör i hjärnan.

Oavsett hur skickliga kirurger det finns så är det mer otäckt med just kirurgi i huvudet. Jag känner med dem. Något otroligt mycket.

Det är stunder som denna som jag ändå är tacksam att det inte var värre med min egen grabb.

Visst, det finns säkert chans att deras son blir bra, men vägen dit… Jag är inte avundssjuk på något sätt.

Ska ta med sonalyckan ner till stan för lite omväxling i miljö. Han orkar inte så länge, men bättre att göra något än sitta hemma varje dag. Tror han, och jag, fått nog av den varan nu efter fyra veckor hemma.

Hoppas att alla som ska på Metallica i dag får uppehåll och en sjujävla musikupplevelse! =)

Rock on! Säger jag till världen! Jag kommer snart igen – starkare än någonsin!

\^^/

ögongodis

Var nere med grabben till Nykvarnsparken i kväll och kollade på lite bilar och hojar. Det var ungefär vad vi båda orkade just i dag. Min rygg är helt paj och nu börjar vänstra benet kännas mycket konstigt med. Idel glädje och skoj. Tog mig i alla fall upp varje gång jag fotat en bil =) Det är ju bra.

Men, som grabben sa, det låter för lite mamma.

Då tog en bilförare initiativet och gasade på längs gatan…  *ler*  Jag kan inte hjälpa men jag gillar när det låter =)

Ser jättesuddigt med på höger öga. Vet i fasiken om inte jag också behöver något mer än bara mediciner för sköldkörtelproblematiken. Så här kan ju ingen människa ha det.

Vill ha en kram. Någon att prata med just nu. Någon som inte har svaren på allt men som lyssnar. Och inte bara lyssnar utan faktiskt hör mig.

Tar en kaffe – det måste hjälpa mot allt va?

 

 

Saknar

Saknar initiativkraft.
Tar mig inte för något just.
Försöker tänka på mat men kan inte komma fram till vad jag ska göra med kycklingen jag tog upp ur frysen.

Livet stannade i dag.

Tog en paus.

Solat i trädgården och jag ta med grabben ner till Nykvarn en sväng sen. Om han orkar…

Jag måste orka. Behöver lite nya input. Se människor som inte ser på oss som sjuka och frågar hur det är.

Få känna mig mindre dålig och inte prata om varken min eller grabbens sjukdomar.

En stund ifred.

Eller som en medicinsk time out.

Livet är ett lotteri

Viss lycka skapar man, viss lycka får man, viss lycka finns inte.

När jag fick min egen autoimmuna sjukdom – Graves. Då fick jag höra att ibland får man acceptera att må lite dåligt. Då hade jag gått från att må rätt bra till att tappa vikt, aptit, livslust, hår och förstånd till en blek kopia av mig själv på 49 kilo.

Fastän jag ifrågasatte hur man kunde må så dåligt när man skulle vara så frisk som läkarna sa jag var, så fick jag höra – ibland får man acceptera att man mår lite dåligt.

Fastän jag påtalade att vi hade giftstruma i släkten på ena sidan och hypothyreos på andra så sa de att det inte var ärftligt och det inte kunde vara det. Jag har för mig att jag var för ung.

Nu vet jag ju lite bättre….

Jag fick till sist diagnosen Graves. Jag minns det som det var i går. När min läkare, eller läkarstudent, ringde och sa:

– Dina prover ser jättefina ut…. Men….

Jag tappade nästan hakan! De hade hittat något som var “men”.

Sedan var karusellen i full fart. Mediciner. Hur länge? Minst ett och ett halvt år. Sedan slutar man och har man tur blir man bra. Ungefär 50 procent blir bra….

Jag blev inte det. Det kanske ni ser i min blogg.

Min son fick också en 50-procentare i dag.

Det känns för jävla bra. För även om vi inte har samma sjukdom, så måste det ju vara så att han tillhör de 50 procenten som blir bra och inte får några återfall. Eller?

Kanske jag borde bli sjukdomsbloggare på heltid. Om jag bara hade orkat. Känner att det finns så mycket jag vill ha fram, ha ut, informera, hjälpa och framför allt – minska lidandet som sjukdom innebär för någon annan.

En bra dag kan jag skriva ordentligt. Men vet ni, i dag skriver jag med tårar i ögonen och sorg i själen och det är ren tur att det blir rätt stavat för jag ser knappt vad det står på skärmen framför mig….

Pip och tjut i öronen. Gråt och sorg i hjärtat. Sonen brast ut i tårar när han fick höra hur det såg ut framledes. Hur han inte skulle kunna sporta som han vill på hela sommaren…. Det gör ONT i ett mammahjärta i dag.

Ont….

:/

Min fina vän Eva fyller år i dag. Hipp hipp hurra! 

Själv fick jag prata med sonens läkare. Inte så där så man jublade av lycka direkt. 

Systematisk generell reumatisk sjukdom. 

Låter väl upplyftande att få när man är elva år… 

Utsikternar. Vila i ett par månader… hmmm… 

Sen så blir hälften bra av medicinering. Det är bra. 

Kortison och biologiska antikroppar via infusion i minst ett år väntar. 

Jippi! 

Förlåt mig om jag låter lite… sarkastisk. Men det är realisten i mig som talar när jag vet hur fel oddsen kan slå. Vet det alltför väl själv. 

Klart jag hoppas på och jobbar efter att min grabb ska bli en av de friska efter all behandling som krävs. Men en viss pessimistisk framförhållning har jag.. 

Jag lever trots allt inte längre i en drömvärld där en behandling gör folk friska….

Hungrig…

Ja inte jag.. sonen.

Kortisonet satte fart på aptiten. Hittills i dag har han ätit frukost med två mackor och oboy. En bit choklad och nu är han hungrig igen. 

Fram med nudlar. 

Klockan är 10:20. 

Väntar på telefon från läkaren. Han ska visserligen inte ringa förrän vid tolv men ändå. Rastlös och orkeslös. Ska vika in tvätten så jag får ner det sista – packat och klart. Hoppas jag får med allt så det inte blir massa diskussioner om “var är ditten eller datten” 

Ska se om jag har ork att ordna lite i förrådet på framsidan i dag så jag får ut de packade kartongerna dit. Hoppas det mesta löser sig så bra det går med separation. Oavsett vilket så är det tråkigt att ett kapitel man trodde skulle pågå över flera år tog slut. Men jag känner ändå det var ett beslut att fatta som jag var tvungen att ta. Och jag känner det var rätt för mig och grabben. 

Vill bara komma vidare – på det minst dåliga sättet. Hoppas exet också kommer vidare.