Nästa match tack

Tyskland vann. Väntat. Jo kanske lite väntat trots allt.

Nästa match tack.

Som livet. Eller sommaren. Känns som jag gått via gruppspel vidare till åttondelsfinal och nu vidare till kvartsfinal.

Sonen hade ett utlägg vid middagsbordet. Eller efter middagen. Jag gräddade våfflor åt oss.

– Mamma, det verkar som att jag har en mycket bättre barndom än vad du hade. Är det så?  Jag menar, du och pappa, ni gör ju alltid saker med mig och inte bara sånt som ni själva vill göra. Visst, i dag på Handelsboden så var det ju inte så kul för mig, men sen tog ju du med mig till XXL Sport och så brukar du ju göra massa saker med mig. Var det inte så för dig?

Ja du min son. Vad svarar man på det. Självklart var min uppväxt inte på samma sätt som min sons. Och det behöver den inte vara. Men jag gillar hans reflektioner. Att ha insikt i att alla inte har lika engagerade föräldrar som han har. Att många barn har föräldrar som inte gör något alls med sina barn utan bara förvarar dem på något sätt. Att han är lyckligt lottad som har föräldrar som vill umgås med honom – och inte bara på sätt som kostar massa pengar.

– Vet du, sa jag till min son. Det jag uppskattar allra mest, det är att vi sitter och pratar så här som vi gör nu.

Grabben log.

– Jag håller med dig mamma.

 

Jag lovar – med inställningen som han har så kommer vi gå hela vägen till final och vinna guldet. ❤

 

Advertisements

Jag skulle mött…

Jag skulle mött dig en iskall januaridag. Just när solen är på väg ner över eftermiddagshimlen – så iskallt blå.
När mörkret tog mig närmre dig och jag fick lysa upp din värld.

Jag skulle mött dig en varm junikväll. När natten var som längst och solen knappt han gå ner innan vi hade morgon igen.
När du drog mig närmre och såg mig djupt in i ögonen.

Jag skulle mött dig innan vi ens fanns. När universum fortfarande inte bestämt vårt öde och ändå fick oss till samma ställe till sist.

Men även om vi inte sågs den där januaridagen eller junikvällen så var alla höstar lika fulla av längtan. Längtan efter någon, längtan efter dig. En känsla som saknades och en känsla jag ville uppleva.

Passion. Det var passionen som saknades. Det var längtan. Det var att tappa andan vid tanken av någon annan… Tanken av dig…

Jag skulle mött dig –  tidigare. Fast, det hade nog inte varit lika då. Det hade nog inte känts på samma sätt. Luften hade inte varit lika krispig och klar. Energin mellan oss inte lika stark.

Den hade inte varit lika stark.

Vilken dag!

Shopping… Det kräver planering och tålamod. Del ett och två gick som planerat. Jag fick ett par snygga mc-brallor av en väldigt god vän. En del vet ju vad jag gillar liksom. Tack snälla!

 

Sen var det Lager 157…  och XXL Sport… Och Ikano… och Apoteket…. Och synoptik…. (hittade ett par jättesnygga glasögon!) Biltema… Och sen vanliga affären innan vi tankade och åkte hem grabben och jag.

Jösses nu är jag helt färdig.

Grabben drog till skateparken med ny hjälm, handskar och griptape på sin kickbike.

Jag sitter och stirrar rakt ut.

Blir en stirrkväll tror jag. Med lite fotboll så klart.

Sen ska jag testa brallorna, igen och igen och igen. Ska nog sova med dem på mig i natt hahaha.

 

=)

Ont om aptit

I ett par dagar har jag inte haft så mycket till aptit. Inte hungrig. Inte sugen på något. Har visserligen ätit ändå, men det är drygt när man sitter och ska äta utan aptit och utan hunger.

Men när grabben är hemma så här så blir det mer äta av. Frukost och middag i alla fall. I alla fall en macka brukar jag få ner på morgonen. Önskar jag kunde få ner så mycket mera. En stadig och sund frukost. Inte bara kaffe och en macka.

Lika med kvällsmaten. Önskar jag kunde ta ett par tabletter ibland i stället för att äta. Och nej. Jag har ingen ätstörning. Ett stört ätande kanske, men jag har inte problem med mat så som man har när man har ätstörning.

Jag vet bara inte varför det är så här. Ingen läkare har heller kunnat hjälpa mig. Jag har ändå bett om hjälp. Vill ha en bättre realation till mat. Men särskilt när jag lagar den själv så får jag mindre aptit.

Jaja, nu går ju vågen uppåt igen i alla fall. Från bottennoteringen på 54 kg så är det nu 57 tror jag. Ska väga mig i morgon bitti och se. Men det känns som 57 i alla fall.

Costa Rica ser ut att gå vidare till kvarten i VM….

Grekerna kan åka hem….

 

Låt mig le en smula

Tänker på dig, på hur det var. Låt mig le en smula. Ett par skratt. En del stunder. Men inte tillräckligt många. Ett år kantat av förväntningar och förhoppningar. Ett år kantat av besvikelse och svek. Sorg. Ledsamheter.

Men låt mig le en smula. Allt var inte dåligt. Jag hade nog bara för höga förhoppningar om att du var det du sa du var. Att du skulle leva upp till dina löften och göra mig till den lyckligaste kvinnan  i världen.

Så låt mig le en smula. Ett år går fort. Det går vidare. En ny sommar möter mig. Den kommer inte vara som förra. För i år finns inte de här löftena och förhoppningarna om en fin sommar. Om en fin höst. Om en fin vinter och ett fint liv. I år finns bara verkligheten och den är fin nog.

Jag ler en smula. Tänk om det hade blivit så bra som du sa det skulle bli. Tänk om du funnits där, kommit när du sa du skulle, ringt när du ska du skulle. Tänk om du hade sett och uppskattat alla små saker jag gjorde. Tänk om.

Men åt detta kan jag bara le. Nu känner jag inget längre. Inte för dig. Det är tomt. Det är inte sorg, inte ilska, inte ånger, inte kärlek, inte glädje. Det är inget.

Nu ler jag mer. För framtiden som finns för mig. För livet som kommer vända till något verkligt fint.

Ostrukturerad

Får ingen harmoni i det som behöver göras här hemma. Distraherad av annat i huvudet. Många tankar som inte bara landar utan som fladdrar runt i huvudet och styr om känslor jag faktiskt inte trodde jag hade.

Saker som händer – saker jag känner. Ett virrvarr av intryck. En enda röra.

Pudlarna ligger på charge mode och skaffar sig energi för nästa promenad. Jag försöker hitta energi till att göra något klart här hemma. Borde slänga i en maskin tvätt. Borde dammsuga. Borde duscha. Borde tänka på mat. Borde sopa på framsidan. Borde städa toaletten. Borde borde borde.

Men i stället ligger jag också på charge mode. Fast jag blir inte lika laddad som pudlarna.

Försöker planera nästa vecka en aning. Försöker…

Ett möte vid en kyrka

En lördag. Lätt regn. Kyliga vindar. En kyrka i ett litet samhälle. Imma på bilrutorna.

Dimmig syn, klara känslor.

En stund här och nu att ta till vara på.

Ett möte som kanske leder någon stans eller ingen stans.

Fast det spelar ingen roll. För det som upplevs och levs och känns i stunden man är i. Det är det som är livskvalitet. Det är värdefullt.

 

Seg morgon

Uppe med tuppen. Eller med pudlarna. Nisse och Elsa ser ut som om det vore någon form av orättvisa i världen. Vår goda frukost mot deras torra mat…

Väder som ger huvudvärk. Trötthet. Mardrömmar i natt.

Snart kommer en förändring. Jag känner det på mig. Njuta så länge jag kan. Av det lilla som finns. Livet är inte så spännande när pengarna man behöver inte finns och man inte är tillräckligt frisk för att kunna göra något åt det hela.

Continue reading

Mitt högeröga…

Det är inte riktigt med i matchen. Mycket konstigt. Är som att synen inte fungerar där. Skärpan är ur funktion. Tittar på skärm eller telefon. Mycket märkligt. Känns som jag inte ser djupet i det jag tittar på. Allt känns platt. Utan dimensioner. Lika när jag kör bil. Undrar hur mitt TSH ligger egentligen. Borde ju gå ner och när det är pressat brukar jag ju ha mindre problem med synen. Men får se om det blitt någon skillnad till efter sommaren. Kanske läge att boosta med T3…

Men jag väntar lite till…. 

Så där – pudlar var det!

Ja ombyte förnöjer sägs det.

Elsa och Nisse är på besök över helgen. Vilket sällskap. Eller ska jag säga skällskap. Ja nu har de tystnat och nästan kopplar av. Acke ligger i alla fall och bara suckar. Pudlar… ser han ut att tänka…

Nisse har gett upp. Ligger på golvet och försöker koppla av. Elsa däremot. Vilken energi! Vilken fart! Kattleksaker! Tjohej vad kul! Till mig va? Joooo!!! Hoppa studsa hoppa studsa! Runt i sängen som en gaaaaalning!

Jag är ju puuuuuuuuudel! Ser ut satt säga.

Nu sitter hon och tittar på Cesar Milan. På armstödet på soffan. Som en liten prydnad. Sockersöt minsann. På alerten hela tiden. Men hon kommer nog snart på att det är jobbigt att vara vaktis och polis här. Och framför allt att det inte behövs heller.

Nisse han kollar lite på kattklätterträdet. Hmmmm.. kanske jag kan få en plats här att sova….  Men nu la han sig bredvid mig på soffan i stället. Acke suckar igen. Pudlar… en på varje sida….

Nisse han är en väldigt sympatisk och fin grabb. Hade jag inte haft min sjukdom hade han fått flytta in här. Han har såna där ögon som ser på en och som går rakt in i hjärtat. Lyhörd och förståndig. Vacker och smidig. En vän på fyra ben. Jag hoppas någon kommer på detta så han får ett nytt hem snart. Han kommer göra någon riktigt glad.

=)

Inväntar grabben som är i skateparken. Inväntar en fikastund. Inväntar lite av livet. =)