Allt känns suddigt

Det är hjärndimman. Den liksom lägger sig som ett bomullstäcke över dina sinnen och bäddar in dem. Trubbar av dina tankar och det som sägs och görs runt dig kommer inte riktigt hela vägen fram.

Reaktionsförmågan blir sämre. Tankarna går inte hela vägen fram. Stannar till, stannar upp, går vilse i huvudet på dig. Du försöker hitta ord i huvudet och sedan få ut dem ur din mun, eller som nu på ett tangentbord. Men det tar stopp. Helt plötsligt så springer orden vilse innan de nått tangentbordet. Borta. En del för alltid, en del för en stund.

På vägen ner till stugan så tänkte jag på ett inlägg jag skulle skriva. Nu är det som bortblåst. Det bästa är om man stannar direkt när man tänker en tanke och skriver ner den. Men det går inte alltid så bra att bara stanna livet för den saken skull. Sedan så tror man att man ska komma ihåg. Man tror man ska minnas.

Det gör man inte.

Well, blir lite mer bilåka ett par dagar, Min pappa och hans fru tar med mig och sonen på en liten tur i deras bil. Det är rätt skönt att kunna åka runt utan att behöva tänka, planera, fundera på vägval och annat. Fokusera på sig själv och sitt inre. Inte tänka så mycket på annat.

Men för ett par dagar på utflykt går det åt enormt med energi för förberedelser. Lustigt nog så går det åt mer ork än om man är hemma. Kanske inte så konstigt. Nu ska vi upp i morgon bitti, äta frukost och så åka. Hemma kan jag bara tillåta mig själv att må som jag gör. Vaknar jag tidigt – vad bra. Vaknar jag senare – det gör inget.

Fast det kanske är bra att testa lite och se var gränsen går för ett “normalt” liv. Ett där man ska upp och greja och förhoppningsvis inte vara som en utslagen innan lunch. De senaste dagarna har jag dock mått mycket sämre. Tröttare i allmänhet. Mer orkeslös. Men samtidigt haft sämre humör. Argare. Jag gillar inte den sidan hos min sjukdom. Ska jag välja mellan att vara mera vaken och lite arg eller mindre arg och sova.

Pest eller kolera.

Men nu får jag lyssna på syrsornas spelande utanför ett halvöppet fönster vid kusten. Tyst…. mörkt… frisk luft. Det är näring till min själ.

Hoppas jag sover gott och har någon form av energi i morgon igen. =)

Jag är förälskad igen

Det händer varje år. I slutet av juli. När augusti närmar sig. Då blir jag förälskad i de långa varma augustinätterna. Att vara uppe, se dimman ligga tät över fält och ängar. Sjöar som täcks av slöjor. Inbäddade i ett dis som får mystiken att ligga tät över den plats jag är på.

Jag är förälskad igen. Åter igen så kommer den här månaden in i mitt liv.

Tänk om jag fick uppleva den med passion. Tänk…

Jag ler och tänker på dig. Du som finns men är så långt utom räckhåll. Men augustis nätter är nära. Nära mig.

The past and the present

There is no future. It’s just something you have in your head. The breaths you take makes it now. The air you exhale makes it the past.

But you can not breathe a future that does not exist. More than in your head.

What you crave. What you want to happen. What you want to see, what you need to feel and experience. As long as you do not live it, it just don’t exist.

Future…

A fiction of your imagination.

Otroligt nog så klarade jag mig rätt bra

Jag är ingen människa som gillar att springa och shoppa. Varesig jag har pengar eller inte så är det inget jag gillar. Rea hit och rea dit. Suck. Det är bara jobbigt att shoppa.

Ju fortare eländet går, desto bättre är det. Därför blev jag positivt överraskad idag på stan.

Ärende nummer ett: Byta ut gummiplupparna på solglasögonen.
Beräknad tid en timme eller mer för så lång tid tog det sist för en optiker att ordna detta.
Faktisk tid mindre än 20 minuter och billigare än på andra stället.

Ärende nummer två: Forex för att grabben skulle växla pengar.
Beräknad tid en timme.
Faktisk tid mindre än 20 minuter.

Ärende nummer tre: Lämna in grabbens iPhoneladdare för utbyte.
Beräknad tid 20 minuter.
Faktisk tid med väntan cirka 20 minuter.

Glädje finns i de små sakerna i livet. Som att slippa trängas på stan med för mycket folk. =)

Men nu är jag rätt trött i mitt huvud. Blir en smoothie med banan, bladspenat, jordgubbar och soyadryck innan en kopp kaffe och kanske ett muffinsbak.

Är din semester slut?

Vad bra. Det betyder att du har ett jobb.

Är du inte glad åt jobbet? Byt. Har du ett jobb betyder det förmodligen att du har kompetens.
Dessutom betyder det nog att du är frisk. Eller, i alla fall friskare än vad jag är.

Mitt bidrag till livet blir att försöka leva och inspirera en och annan själ där ute.
Mitt bidrag till livet blir att fostra och utbilda min son till att bli en fantastisk människa.
Mitt bidra till livet blir att överleva.

Med sköldkörtelsjukdom är det inget det lättaste alla dagar. Som i dag. Ondare än på länge i kroppen.

Men jag hoppas jag kan sova i natt och slippa värken i morgon. Kanske har jag tur, kanske kanske har jag tur.

Längtar efter en kram.

Jorden

Det skakade till.

Sedan rämnade marken under mina fötter.

Det var livet som rasade. Marken jag stod på, den grund jag hade försökt att bygga, höll inte. Inte den här gången heller.

Under årens lopp har jag flera gånger stått där nere. Som i ett djupt hål och långt långt där uppe ser jag en strimma ljus.

Första gången det hände så satt jag där nere i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig upp igen. Men allteftersom jag såg solen gå upp och ner genom det där hålet jag en gång trillade ner i, så fick jag ändå en längtan att få komma tillbaka och se en riktig solnedgång igen.

Sakta började jag min resa uppåt och tillbaka.

Ett par av gångerna kom jag bara ett par meter innan jag halkade ner igen. Någon gång kom jag hela vägen upp. Bara för att ta ett steg på fast mark med grönt gräs och få känna marken försvinna under mina fötter återigen. På ett annat ställe. Ett nytt hål.

Den här gången var nog inte hålet så djupt. Men det är fullt av blåmärken på min själ efter fallet jag tog.
Rivsår på mina ben. Spruckna naglar som flikat sönder sig när jag så desperat försökte få fatt i en kant medan jag föll.

Nu är jag där nere. Jag sitter nog här en stund. Vet inte någon annan utväg och har inte ork och energi att försöka ta mig upp igen. Inte nu, inte i dag. Kanske i morgon.

Den ringer på sista versen

Laptopen jag fick av min granne. En liten smidig sak. Bara för surf och skrivande. Skriver gör jag ju mest i soffläge så att säga. Orkar sällan sitta länge vid ett skrivbord. Får mer avkopplande ställning på soffan med. Lite tillbakalutad och så bra stöd för händerna framför tangentbordet.

Därför blir jag lite ledsen när jag inser att den här burken förmodligen inte kommer hålla så länge till. Dels har jag verkligen inte råd att köpa en ny och dels så är så många så felkonstruerade för mina behov. Som sonens laptop, den har då en touchpad och ingen musknapp alls. Touchpaden är i sin tur placerad så ena tumloben liksom ligger mot den hela tiden. Och vad händer då…

Inte går det ju att stänga av plattan heller eftersom det inte finns någon musknapp på burken. Annars vore ju saken biff. Jag hade helt enkelt lånat hans laptop för mitt egna höga nöjes skull – blogg och surf.

Men nu får den här väl hålla så länge den håller. Hoppas det är ett tag till. Ett par månader i alla fall.