Jag visste det

När jag försökte vara lite friskare än jag är i går och hjälpa till och packa Julpåsar till hockeylaget – ja då visste jag att ryggen skulle paja.

Mycket riktigt. I dag rör jag mig som en zombie.

Men insatsen var bra för laget så jag kan ta det. Tror inte det totala tillfrisknandet påverkas i stort av en enstaka insats.

Så nu – vila rygg.

Har inte fullt så ont i övriga kroppen i dag. Händer och armar är rätt okej. Huvudvärken är inne på dag fyra tror jag. Hoppas den släpper till i morgon 🙂

Tomtar..

God Jul

 

Vad då god jul. Nej inte för mig. Inte i år heller. Visst finns det inslag av julen jag gillar. Men överlag. Nej. Mest stress och press och förväntningar som jag inte kan leva upp till utan pengar.

 

Nu har jag i alla fall skickat i väg räkningarna. Nej, alla fick inte betalt. Jag hade inte råd. Jag har visserligen inte råd nästa månad heller men jag hoppas väl att något löser sig på något sätt.  Det där julmiraklet som alla troende pratar om får gärna uppenbara sig för mig så jag kan ge min son en bra jul.

 

En bra jul innebär inte massa svindyra julklappar till höger och vänster. Men det innebär att han ska få en mamma som inte är skitstressad och gråter för det inte finns pengar så det räcker. Att han ska få en mamma som åtminstone en månad slipper säga ” Vi har ont om pengar den här månaden så vi måste hjälpas åt så gott vi kan att de ska räcka”

 

Ont om pengar i min värld innebär att han alltid får lagad mat och jag äter ibland. Men nu får jag lite matkasse av min fina vän i julklapp så nu kommer vi kunna äta bägge två ett par veckor.  Tur det. För nu är det tomt på kontot. Jag vet. December har inte ens börjat…

 

Men lite tomtar och ljusstakar ville jag ha fram till advent för grabbens skull. Jag kan ju i alla fall ge honom bilden av vad jul kan vara…

 

Tomtar från min mormor och morfar. Morfar hade de här i sitt barndomshem. Så de har några år på nacken. Morfar gick bort 2000. 15 februari. På morgonen. Han skulle ner och elda i pannan och när mormor undra vad som tog sån tid, så gick hon upp och hittade honom på golvet i köket. Hjärtat hade stannat. Han dog där på golvet i Dänskebo. Han blev 72 år gammal.

 

Mormor levde kvar till 19 maj 2011. Sen fick jag ärva alla dessa tomtar. Det värmer i mitt hjärta att ha en del gamla saker i mitt hem. Bra energier. Positivt. Jag kan le åt det jag tyckte var bra med julen förr.

Nu hoppas jag att min son får växa upp och kan se tillbaka på julen och le lite han med. I alla fall några jular.

 

IMG_1713.JPG

Helt tyst

Det var nästan helt tyst i skogen i dag på promenaden. Inte en vindpust. Bara någon enstaka fågel som kvittrade. Lustigt nog låter det som det är vår. Det känns som det är vår. Verkligen inte som vinter, vilket det ska vara enligt kalendern.

Geggigt och skitigt men klar luft. Rätt behagligt men jag längtar efter frost och kyla. Snö. Soliga dagar där vintern gnistrar i kyla.

Satan vad ont jag har i armarna och händerna…. ett jädra mörker när skriva är något jag vill göra. Det går helt enkelt inte.

IMG_1698.JPG

Sova förmiddagarna tillbaka

Sen ett tag tillbaka är jag tillbaka i att sova på förmiddagarna igen. Upp med grabben, men så fort han gått till skolan så slocknar jag på soffan igen. Varje dag. Ibland undrar jag om jag hade sovit på eftermiddagen om jag släpade mig iväg till något jobb på förmiddagen. Men jag tror jag skulle gå under helt om jag försökte faktiskt.

Det är tråkigt bara att jag inte kan dra in pengar på de enstaka timmarna jag mår något piggare. Kanske två eller tre timmar i veckan, så mycket skulle jag kunna göra om det var något jag slapp åka iväg till. För då får vi nog dra bort restid och annat runt kring. Fast å andra sidan kanske det inte är värt det. Eller värt. Det är alltid värt att jobba. Men som i dag. Jag åkte ut på Tinnerö i nästan en och en halv timme. Nu är jag mest trött. Laga mat är på dagslistan. Men sen orkar jag inte engagera mig i så mycket annat.

Kan jag hitta ett sätt att få betalt för den där promenaden så kanske vi kan klassa in det som jobb. Jag kanske måste jobba med något som känns som min fritid på något sätt. Hur ska jag bara hitta det. Får fundera lite till.

Någon dag kommer det hända. Någon dag kommer en lösning på detta och den dagen ser jag fram mot.

Det har i alla fall varit ett kanonväder i dag. Tack för lite solsken. Det livar upp.

Han grymtade till…

…la sig på rygg och sträckte ut höger bakben innan han suckade och somnade om.

Daghunden.

I dag fiser han värre än på länge. Går åt att elda med tändstickor för att ta kål på doften. Undrar ofta hur något så litet och gulligt kan lukta så förbaskat illa.

Lämnade honom hemma och åkte och handlade med min mamma en sväng i dag. Mycket trevligt men det tar mycket energi också. Jag kom nog hem med en hel del bra saker, men skulle nog behövt strukturera mig lite bättre innan jag åkte. Fick i alla fall i väg mig själv till apoteket och jag köpte mig själv en pillerburk. Alltid bra att ha om jag ska iväg och ha lite mer koll på hur många tabletter jag tagit på dagen.

Får se hur bra det fungerar i praktiken. Är ju inte så att jag kommer sluta behöva medicin i livet så det kanske var värt de där 59 kronorna för burken med fjärilar på…

Hej måndag

Jaha, då var du här igen. Grå och trist och utan hopp om bättring. Varför ska alltid du vara så himla besvärlig. Varför ska du måndag, vara den där dagen som ingen ser fram mot.

Ja för mig är det ingen större skillnad på dig och fredag. I praktiken så mår jag lika hinkigt oavsett vad som står i kalendern och jag har nog inte mer tur eller flyt andra dagar än just på din dag. Sen undrar jag om inte veckans dagar tappar lite av sin magi i dagens samhälle. Folk jobbar 24 timmar om dygnet och sju dagar i veckan. Är då verkligen fredagen värd mer än måndag.

Nej, jag vaknar alla dagar och hoppas att just i dag ska jag må lite bättre och känna mig lite piggare. Varje dag är ger nya förutsättningar till bättring och jag hoppas, hoppas, att i dag är den dagen.

Så välkommen måndag. Förgyll min vecka i blåst och kyla.

Hur början man älska

Jag funderar på det ibland. Hur börjar det. Är det en kemisk process, eller är det bara en känsla. Hur kan man börja gilla någon man inte sett. Och hur kan en röst förbättra eller förstöra intrycket man har av en person.

När börjar man verkligen älska någon. Och när går det över. Varför känner man helt plötsligt inte på samma sätt för en person. Hur kan någon vakna en dag efter tjugo år av kärlek och bara inte älska längre. Eller ännu längre.

Ännu längre…

Den här morgonen är kaffet för svagt. Riktigt klent faktiskt och jag vet inte vad jag egentligen förväntar mig när jag om och om igen lyfter koppen och tar en klunk till. Som om det på något magiskt sätt skulle bli starkare helt plötsligt. Kanske är det det jag lever på. Hoppet om att något ska kännas bättre nästa gång jag testar det. Lite som kärlek. Nästa gång kanske det är rätt, känns rätt och framförallt blir rätt.

Tiden får gå. Går ändå inte att påverka det hela. Bara att vänta och se om rätt känsla och kemi dyker upp. Jag vill…

Under tiden får jag försöka samla mig och se om jag kanske kan få iväg några ansökningar till stipendier och fonder. Leva livet som måste göras och hoppas på det bästa =)

Luktar rök och tänder ljus

I flera dagar har det hänt märkliga saker här hemma. Jag hade ljus tända i köket och släckte dem när jag lämnade bordet. Eter ett tag kommer grabben in i vardagsrummet och frågar om det verkligen ska brinna ett ljus i köket. Då var det tänt igen…

Sen har det luktat cigarettrök här i flera dagar. Mig veterligen röker inte ens grannarna i samma hus. Så jag fattar inte var den här lukten kommer från.

Dessutom har det känts som om någon står bakom mig i köket när jag lagar mat.

Kan inte låta bli att fundera på vad det är som händer. Något är det i alla fall.

I går däckade jag på soffan. Gick från vaken-vaken till sovandes på en split second. Tycker det är så konstigt att jag inte bara kan känna mig trött, gå och lägga mig och sova gott. Gör inte andra det? Eller är det bara jag som inbillar mig.

En annan lustig sak var på fotograferingen i går. Jag hade väldigt lite kläder på mig. Bara en tyllkjol i flera lager och en korsett. men trots att det låg nästan på nollan så frös jag inte. Inte de första 20 minuterna i alla fall. Känns som jag borde varit frysen till is efter bara fem minuter ute i det kalla vädret. Men icke.

En timme kreativitet senare var jag bra trött. Gäspig och orkade inte mer. I den bästa av världar vore det kul att försöka jobba något med det här modellandet. Men jag vet jag inte skulle orka. Sen kanske jag är rädd att få höra att jag inte duger, inte är tillräckligt bra eller inte ser tillräckligt bra ut med. Det skulle nog vara jobbigt.

Nej jag vet inte vad jag ska kunna göra i framtiden för att försörja mig och grabben. Jag får se. Men nu ska jag se om jag kan skriva en ansökan om stipendier och fonder. Något som kan fungera för flera ställen. Kanske kan jag i alla fall förverkliga någon form av dröm åt mig och grabben genom att göra det.