2015

Here we go…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/03a/62778482/files/2014/12/img_2202.png

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/03a/62778482/files/2014/12/img_2203.png

Advertisements

Avslutar starkt

Ja det är väl så här dags ungefär som man borde summera året som gått. Vad hände. Vad var bra. Vad var kass och vad gjorde att man överlevde alls.

Förra nyåret var kaos. Riktig kaos. Men en god vän räddade firandet och tolvslaget infann sig trots allt även i mitt liv. Vårvintern och våren fortsatte i kaos. Jag var dålig. Blev sämre. Försökte få balans med Armour Thyroid men det gick inget vidare. Kändes som jag mest kastades mellan hyper och hypo. Ingen balans. Många tårar. Tårar både för min sjukdom men även för det förhållande jag var i.

Tack och lov fick jag två bra kommentarer som fick mig att lämna det och gå vidare. Den ena var från sonen som så vist frågade om jag verkligen skulle vara med någon som jag inte tyckte var en bra förebild för honom. Den andra var från en man som kom att betyda mycket för mig. Han frågade helt enkelt om mitt ex gjorde mig lycklig på alla sätt. Nej, var mitt svar på det. Då ska du inte vara med honom, blev kommentaren.

Jag hade nog gått vidare ändå. Men när sonen blev sjuk i maj så blev det för mycket. Han repade sig så småningom under sommaren tack vare den höga dos kortison han fick. Det var tungt att se på hur min lilla späda pojk svullnade rätt mycket medan han gick genom denna behandling. Han är inte klar med den än men kortisondosen är lägre och svullnaden har gått ner en hel del.

Själv så bråkar jag alltjämt med min medicin som inte vill göra mig så mycket bättre så jag har ett liv. Det liv jag vill ha innehåller jobb och semester. Att ha råd med något mer än räkningar. Julklappspengarna till mig har gått till räkningar och sonens hockey. Inte för jag måste ha massa saker, men jag hade tänkt försöka spara ihop till ett objektiv så jag kan fota lite bättre framöver. Kanske till nästa jul Kanske under nästa år.

I kväll är det så nyårsafton.

Jag sitter själv hemma.

Jag avslutar året starkt med ett förmodat diskbråck. Tack och god natt och adjö. Det gör så ont så jag önskar jag vore dö. Trots detta så skulle jag lätt ta på mig den här smärtan för evigt bara sonen fick bli frisk och få sina drömmar uppfyllda. En av dessa är nämligen att få en frisk mamma igen som orkar med lite mer i livet. Han har ett hjärta av guld.

Efter att ha sett juniorkronorna slå Schweiz med 5-1 så ska jag nu mata mig genom Canada – USA innan tolvslaget.

Gott nytt år på er som läser. Jag önskar er verkligen ett gott nytt år.

För 2015. Det är väl ett bättre år?

Dags för sista träningen

En sista tur till grabbens träning för i år. Undrar hur många gånger man stått där ute och fryst. Kanske inte så många den här säsongen. Kylan kom trots allt inte förrän någon dag sedan eller tre.

Men i kväll är det lite kallare. På med underställ och tjocka vantar. Vet inte hur det ska gå med benet bara men det löser sig förhoppningsvis.

Var en sväng med grabben på Stångebro och allmänhetens åkning på dagen. Glömde därför det där med att ringa läkaren. Känner ett stort glapp i förmågan att hålla information aktuell i huvudet. De senaste veckorna har varit hemska. Kanske lättar det om jag får ostört lugn och ro. Men när det sker vet jag inte.

Missuppfatta mig rätt här. Jag älskar att vara mamma. Jag gillar att ha hand om daghunden. Utan dessa två engagemang skulle nog världen stanna helt för mig.

Nu klurar jag mest på om jag ska sälja min Opel och lägga pengarna på ett objektiv i stället. Om det nu går att hitta någon som vill köpa den vill säga.

Nu är det slut eller?

Julen måste vara över nu. Nu har jag stressat mentalt sedan i mitten av december. Stressat hit och dit. Ätit mat som helt stannat min mage. Inget direkt man njuter av så här. Känner mig som ett sämskskinn som vridits ur sakta genom två sådana där trävalsar som sitter monterade på en vägg.

Fina minnen finns med. Maten var god. Sällskapet lika så. Men det tar på alla krafter. Det tar på allt jag har.

I morse vaknade jag till gnistrande snö ute i Ytterby. Upp, frukost, packa och hem. En resa som normalt tar någon dryg timme tog nästan två. Detta följt av hockeyträning för grabben. Mat på Max. Hu vad hemskt. Men det gick fort i alla fall. Hem via affären. Packa ur sakerna hemma. Grabben bytte om. Iväg till en kompis och så tillbaka till Stångebro för mera skridskoåkning… Det tar inte slut så länge isen ligger så att säga.

jag där emot är slut.

Helt slut.

Lackat och klart…

Den här dagen. Började med ångest och rädsla och slutade med illamående och lackade naglar.

Guldkanten på de fina röda naglarna vill inte härda. Hur länge ska jag behöva sitta uppe tro. Lägger jag mig blir ju allt förstört till i morgon.

Satt länge på förmiddagen och velade om jag skulle åka ner till stan och handla en julklapp till sonen eller inte. Det var inget särskilt kul, en tröja bara. Men ändå. Var så rädd att jag inte skulle orka, få panik av allt folk och käck musik överallt. Att jag skulle få andnöd och hjärtklappning. Men jag bestämde mig att ta och åka ner i alla fall. Jag överlevde. Men det blev lite dumt för det tog så mycket energi att gå den där timmen på stan att jag inte orkade åka med sonen på uppesittarhockeyn. Det svider ju en del.

Det är det där med att prioritera hela tiden. Vinsten med att åka till stan blev förutom julklappen att grabben fick en ny skjorta och slips att ha på sig i morgon och framöver. Skitsnygg svart skjorta med ärmar som kavlas upp.

Önskar jag hade haft lite ork att gå och handla något åt mig själv med, men jag får ta det vid annat tillfälle. Kommer ju säkert rea med och ännu mera folk…

Well, nu har kvällen avnjutits i illamåendets tecken och när flera runt omkring har magsjuka så blir jag illamående bara av tanken. Jag brukar, peppar peppar, inte få det. Men ingen regel utan undantag sägs det ju. Tog ett glas samarin och hoppas på att må bättre i morgon.

Nu står det helt stilla i huvudet. Försöker känna efter hur jag mår, men jag kommer fram till att jag bara är…

Tack och god natt. I morgon hoppas jag att sonen blir glad över sina julklappar. ❤ Det är allt som betyder något för mig trots allt ❤

Klart du hjälper mig in…

Jag kommer hem till dig. Med mig har jag min rullstol. Jag har svårt att gå och trapporna upp till din dörr är många. Jag tar mig fram till trappan och med lite hjälp lyckas jag ställa mig upp och ta steg för steg in i ditt hem. Självklart hjälper du mig in. Jag kan ju knappast gå. Självklart hjälper du, ni, mig in i värmen för att vara med er.

Men jag sitter här utanför ditt hus och kommer inte in. Jag kommer inte in för du ser inte att jag behöver hjälp. Jag kan gå. Jag har ingen rullstol.  Jag är sköldkörtelsjuk. Som sköldkörtelsjuk är det inte självklart hur du kan hjälpa mig. Men du måste. Annars blir jag sittandes här utanför medan ni andra är där inne i värmen.

Du som är frisk får ta ett ansvar att anpassa dig lite efter min sjukdom. Lika väl som du tar bort en stol vid bordet så min rullstol får plats så måste du göra rum för mig vid bordet med min sjukdom. Det är inte lätt. Det varierar från dag till dag vad jag behöver ha hjälp med. Eller hjälp. Anpassning från dig snarare.

För jag har svårare med det. Som sjuk är jag rätt skör mellan varven. Hur mycket jag än vill vara frisk och agera normalt så kan jag inte alltid. Tårar rinner, hjärtat rusar. Jag får ångest, kan inte äta. Andnöd och kan inte prata. Säger fel saker. Skäms. Blir arg. Säger dumma saker. Mår än sämre då. Känner mig elak och ond. Rusar ut och hem med tårar rinnandes nedför kinderna.

Nej, visst är det så att du inte måste. Ingen måste hjälpa den som är sjuk. Men jag sitter utanför ditt hus och vill ha hjälp in.—

Ett bättre år

2010 var inte bra. Jag tänkte att 2011 blir bättre. Det blev det inte.

2011 var ett dåligt år. Jag tänkte att 2012 skulle bli bättre. Det blev det inte.

2012 var ett dåligt år. 2013 – då vänder det tänkte jag. Det gjorde det inte.

2013 var inte bra. 2014 då?

Nej inte ens det året blev bättre.

Ni förstår att jag inte håller så höga förhoppningar om 2015…

Jag missunnar ingen

Jag har inte haft semester, betald semester, i mer än 10 dagar de senaste 11 åren. Hopp mellan vikariat, utbildningar och arbetslöshet har inte gett utrymme för detta. Men jag missunnar ingen att ha semester. Att ha råd att åka iväg på solresor och skidresor. Jag vill bara inte behöva få det uppkört i huvudet var och varannan gång jag pratar med någon. Det är trist att hela tiden höra om alla fantastiska resor folk gör när det är så långt från vad jag kan åstadkomma för mig och sonen.

För det svider i en att inte kunna åka till fjällen med grabben. Eller ens Kisabacken för den delen. Det gör ont och är tråkigt att jag inte kan åka till ens en Kanarieö på bad och solresa. Inte ens har jag råd att åka till Öland eller något annat ställe i Sverige på solsemester.

Det tråkiga i det hela är att jag förmodligen inte kommer bli så bra att jag hinner börja jobba och spara pengar och ge honom detta som barn. Mina utsikter för att mitt liv ska ändras till det bättre är trots allt dåliga. På snart två år har inget hänt. Inget mer än jag accepterat att jag ska ha det så här. Det sitter långt inne att acceptera detta.

Nej, jag är inte pessimist. Jag är realist.