Over and out

Eller inte out. Snarare in. Inne. Instängd. Isolerad.

Huvudet är inte med. Obalans. Snurrar. Känns som jag har värsta fyllan och sitter bara still. Så där som när hela rummet snurrar till fast man ligger ner… Obehagligt.

Kanske skulle gå och lägga mig.

Det här kommer kosta på i nästa vecka känner jag. En helg som vanlig morsa och man däckar ihop helt. Det suger.

Advertisements

Game day

Med facit i hand så var det dåligt att vara vaken på en förmiddag. Krascha på eftermiddagen i stället och varit som ett lik i ett par dagar nu.

Men i dag är det dags för match. Grabben spelar, jag sitter i secket. Sen är det tack och godnatt igen.

zzz…

Tvångsvaken förmiddag

I dag har jag tvingat mig att vara vaken på förmiddagen. Jag gör så ibland för att se hur hårt det slår tillbaka. Kanske hoppas jag någon gång på att det inte ska bli sämre om jag gör så här. Kanske hoppas jag på att hitta oväntad energi från ingenstans. Jag vet inte. Kanske hoppas jag på ett mirakel.

Fick ett bra tips om läkare för att utreda eventuell ME. Ska ta kontakt med min vc-läkare i morgon och ge henne en chans. Har trots allt inte träffat henne än. Kanske är hon jättebra. Men lite skeptisk som jag är så tror jag inte det. Hon får överbevisa mig helt enkelt.

I dag SKA jag dammsuga och skura golven med. Jag ska.

Men nu, en promenad med daghunden. Nästan så solen tittade fram en minut förut. Kanske kommer den igen…

Manglad

I går var jag hos en kompis på eftermiddagen. Vi promenerade med hennes hund och “min” daghund en sväng i snön. Sedan fika och prat, prat, prat. Underbar eftermiddag. Min grabb tog bussen från skolan dit och chilla lite innan vi åkte hem.

Jag är lyckligt lottad som har vänner. Vänner som förstår att även om jag får tacka nej tio gånger för jag är för orkeslös för att orka, så kanske jag orkar den elfte gången. Jag är glad och tacksam för dessa vänner som respekterar och vill lyssna.

Men jösses, det tog ut sin rätt på energikontot. Det ligger nog på minus nu och då ska vi i väg på hockeyträning och föräldramöte i kväll. Sedan så står tvätten ovikt, disken odiskad och golven odammsugade. Det var ett konstigt ord… odamssugade.

Well, de får vara det en dag till. Jag måste alltid prioritera vad jag ska lägga energi på. I går tog jag för min själv när jag träffade fina vännen. Det var jag värd.

På tal om konstiga ord så uppfann jag ett nytt i går. Överklassfitta. Det är inte fullt så illa som det låter. Det är alla vi som har en stil och smak som är dyrare än vi har råd med. Vi som hellre hoppar över en flaska vin för det var billigt och inte smakade som vi tänkt. Vi som går in i en butik och faller för den dyraste jackan utan att kolla på prislappen. Vi som vill ha den godaste maten utan att ha råd med det.

Överklassfitta – Überklasspussy.

Sonens läkare ringde i dag med. Han hade goda nyheter. Sonens prover ser bra ut och han får sänka kortisonet. Förhoppningsvis ska den här utfasningen fungera bra. Jag håller tummarna. Vi pratade lite om  mig med. (Han är angelägen att alla mår bra nämligen) Det vi kom fram till är att jag förmodligen inte är så fel ute när jag misstänker att jag kan ha ME till råga på allt. Jag ska titta närmre på detta och fick tips om en läkare som var bra på det. Förutom detta så tyckte han jag skulle satsa på en sak till – kärlek.

Han är rolig. Och snäll. Och omtänksam. En sån läkare man blir glad att prata med.

Skolan

Jag har en son som är född 2003. Hans första år inom kommunal omsorg var på förskolan på Lindengatan. Där fick han en fin grund att stå på. Jag lämnade och hämtade ett barn som var glad och harmonisk. En sådan grabb som passade in i alla delar av verksamheten. En pojke som var aktiv och lätt att ha att göra med på förskolan. Personalen på Lindengatan har jag att tacka för mycket. De hjälpte till att lägga grunden för att lita på vuxna som inte ingår i vänskapskretsen. Han och jag kände förtroende för de som arbetade där.

När han sedan skulle börja i förskoleklass fick Kungsbergsskolan förtroendet att förvalta mitt barns vidare utveckling inom skola. Jag trodde det skulle bli bra. Att mitt barn skulle trivas och växa och känna den trygghet i skolan som jag tyckte var så viktig. Det tog inte lång stund innan denna trygghet skulle börja raseras.

Först genom att han fick en fadder som uttryckligen påtalade sitt missnöje att få just min son som fadderbarn. Han undvek honom, ville inte vara med honom, ville inte sitta med honom i matsalen och gjorde inget annat än sa åt honom att han inte var önskvärd.

Sedan genom personal som gjorde allt från att skälla på honom när han gick på fel toalett till att ignorera när jag påtalade att det var hakkors inristat på hans skåp och målat på en vägg vid matsalen.

”Rasistiska symboler finns över allt i samhället! Det får man lära sig att acceptera!”

Det skrek en personal till mig.

Efter ytterligare ett drygt år var symbolerna borta. De hade helt enkelt bytt ut skåpen då. Att sätta på ett klistermärke eller måla över hakkorset var tydligen inget alternativ som var gångbart tidigare.

Under årens lopp har jag vid flera tillfällen fått hämta hem ett barn som gråter och inte vill gå till skolan. Jag har hittat honom gömd i ett hörn med tårar i ögonen på skolgården. Jag har fått höra om hur han blivit knäad i ryggen efter att ha avbrutit ett slagsmål där en pojk slog en flicka i klassen, fälld i korridoren och slagen i ryggen när en elev satt på honom och han inte kunde försvara sig.

Jag har även sett hur en elev kastade ner en mindre elev stenhårt i marken upprepade gånger. Detta medan en personal såg på. Först när jag själv gick in och skrek om vad de höll på med så reagerade personalen som stod en bit bort. Dennes kommentar till den lilla eleven var:

– Jag har ju sagt åt dig att inte reta de större eleverna. Då får man ju skylla sig själv att det blir så här.

Det där skylla sig själv är återkommande. Min son har hört och känt det mer än en gång. Vuxna som inte bryr sig. Vuxna som inte lyssnar. Vuxna som säger ”skyll dig själv”.

I höstas hamnade min son på akuten efter att en elev sparkade honom så hårt i magen att han fick avbryta lektionen och uppsöka skolsköterskan. Skolsköterskan ringde mig och bad mig hämta min son och ta med honom till läkaren. Vi blev kvar på akuten till sent på natten så han missade en dag i skolan. Vet ni, det var ingen som ringde från skolan till mig om denna händelse. Ingen. Trots det så påtalade jag till skolsköterskan när hon ringde och bad mig hämta min son, att jag förutsatte att detta skulle utredas och jag förväntade mig att hon påtalade detta till rektorn.

Men ingen har hört av sig.

Det min son däremot har hört är ”du får skylla dig själv”. Han hade nämligen träffat den eleven med en fotboll som han sparkade mot mål. Att den eleven valde att aktivt stå just där det sparkades boll. Ja, man har ju rätt att vara var man vill på skolgården. Kanske kan man flytta på sig om någon sparkar fotboll och man inte vill vara med. Sonen sa så här om denna händelse:

– Mamma, om han hade sagt några fula ord åt mig så hade det inte känts okej men jag hade i alla fall inte behövt åka till akuten och missa en dag i skolan.

Jag är partisk men jag tycker min son har rätt.

I förra veckan gick min son in och sa åt en elev som var dum mot två tjejer i hans klass. Detta var under lektion. Eleven blev arg. Riktigt arg på att min son sa mot. Han tryckte upp honom i en bänk och tog stryptag på honom. Behöver jag säga att min son, som fyller 12 snart, blev rädd. Denna elev är två år äldre men går i årskurs sex. Läraren i lokalen sa inget. Det här var på måndagen.

Faktiskt så ringde min sons mentor den här gången. Han sa att han hade pratat med vederbörande elev och att min son inte behövde vara rädd för honom eller rädd för att komma till skolan.

På onsdagen så tog en personal med ett gäng med elever för att ha snöbollskrig. Eleven som tog stryptag på min son var med. Iklädd t-shirt och byxor. Man får så klart klä sig hur man vill. Min son tyckte dock det var lite opassande klädsel till att kasta snöboll i. Under ”krigets” gång kastade en annan elev i min sons klass en snöboll i huvudet på denna eleven med t-shirten. Han blev arg, jagade klasskamraten, tryckte ner honom i snön och mylade honom.

Under tiden så kastade en annan elev ytterligare en snöboll i huvudet på eleven i t-shirt. Han vänder sig om och ser min son och utgår från att det var han som var den skyldiga. Det var han inte. Ändå fick han samma behandling som sin klasskamrat.

Personalen som var med påtalade de magiska orden, ”du får skylla dig själv”. Varför kan man undra. Det var ju inte min son som kastade snöbollen. Men tydligen hade han tidigare kastat snöbollar i huvudhöjd under sn öbollskriget. Då får man skylla sig själv.

Personalen sa inte till eleven i t-shirt. Personalen frågade inte min son hur det gick. I stället gick min son till sitt skåp. Han blev lite sen och var ensam där när eleven i t-shirt dyker upp och säger:

– Om du rör mig eller någon av mina vänner igen så ska du få stryk!

Min son var rädd. Mycket rädd. Han berättade om detta för sin lärare som visserligen höll med om att det var fel men som inte ingav särskilt mycket förtroende när hon sa ”jag ska ta honom i örat”.

Jag har haft mailkontakt med min sons mentor. Här hemma somnar sonen med tårar i ögonen och ont i magen. Han är rädd för den här eleven. Han har inget förtroende eller trygghetskänsla på Kungsbergsskolan länge. Den har över tid försvunnit.

Den glada sonen som jag hade försvinner allt mer. Han som ville gå till skolan. Han som hade vänner. Han som kände sig uppskattad och önskad. Han som kände att andra faktiskt stod upp för honom. Han har nästan försvunnit helt.

I förra veckan sa jag upp hans plats på fritids. Detta då han inte vill möta den personal som stod och sa ”skyll dig själv” när han låg nedtryckt i snön i stället för att ta tag i den som faktiskt var problemet den gången.

Ovanstående är ett axplock av händelser under åren och nu anser jag detta har eskalerat till en orimlig nivå.

I dag hade sonen teknik igen. Trots att han inte ville så fick han ha det med den elev som en vecka tidigare tryckte upp honom i en bänk. Detta var elevens val. Min sons val, er elev, var att få byta till en annan grupp. Det gick tydligen inte.

Jag undrar – vad ska hända här näst? Kommer ni kunna ge min son tillbaka tryggheten och få honom att vilja gå till skolan igen. Han är där nu. Han är där för han vet att det är vad man ska göra. Vi har skolplikt i Sverige. Min son gör sin plikt. Han går till skolan och gör sitt bästa för att dölja att han är rädd och otrygg.

Hur tycker ni att skolan gör sin?

Nu har jag bara…

Ont i magen. Tomt på kontot. Det kommer inte ens finnas pengar till allt där som ska dras. Men vem behöver hemförsäkring och kanske tänker banken att det inget gör att lånet inte dras.

Det gör ont. Vad har jag kvar att sälja. Min värdighet. Är det då man börjar sälja sex? Eller kommer det ännu senare. Eller borde jag redan gjort det.

Säg mig, du som lever och är frisk. Du som jobbar och har hus och bil. Förmodligen något lån, studieskulder du betalar av. Sparar du för mardrömmen som kan komma?

Tänker du någonsin – hur ska jag klara livet på 10500 kronor i månaden. Du har alla dina utgifter. Skulle du klara dig? Hur skulle du göra? Vad säljer du först – vad säljer du sist. Kommer du komma så lågt ner att du säljer din värdighet eller är du duktig och sparar för att ha råd att bli sjuk i Sverige.

+/- 0

Jaha, då har jag ännu en månad framför mig med inga pengar. Nu vet jag ärligt inte vad jag ska göra. Känns som alla som kan hjälpa redan har hjälpt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag hoppas att pengarna jag har täcker utfifterna i form av räkningar. Sen vet jag inte vad jag ska göra. Börja be kanske? Känns inte som jag bara. Jag tror inte på någon religion eller någon Gud. Fanns det en så skulle jag gärna möta den i en mörk gränd och ifrågsätta vad för ont jag gjort för att få det så här i livet.

Well… bortsett från all smärta och orkeslöshet så vann grabbens lag matchen i dag. Det var dagens high.

Det och att få träffa fina vännen L.

9 timmar sömn

Så himla skönt. Somnade och sov nio timmar utan avbrott. Det var så länge sen att jag minns inte när det hände sist.

Drömde att jag var frisk. Att jag hade ork och energi. Blev inte andfådd och kunde fylla dagen med roligheter utan att må som jag gör nu.

För dagen har varit fylld med roligheter. Grabben fick shoppa sig en åkmadrass för egna pengar. (Jag har som bekant inga) Sen tog vi med fika till pulkabacken ihop med en av grabbens polare. Polaren hängde med hem efter, käkade och så ner till Stångebro för lite skridskoåkning.

Dryga två timmar senare lämnade vi isen. De fick till och med släcka ner för att de skulle sluta åka. Så kul är det med skridskor och hockey. Jag frusen som attans efter att ha suttit på läktaren i dessa timmar. Men det är så värt det. Det är värt att vara helt färdig i kropp och huvud. Så där utmattad så jag önskar jag inte hade något att göra i morgon, men då är det hockeymatch. Så måndag kanske det blir vila… lite i alla fall. Tisdag med, och onsdag… torsdag är jag möjligen lite mer på fötterna. Kanske… förhoppningsvis.

Jag önskar jag vaknar frisk någon dag. Eller symptomfri. Vilken dröm det vore…

Hockeyfri lördag?

Njae, inte riktigt. Det blir en sväng till allmänhetens åkning på Stångebridge med grabben och hans hockeypolare.  Men innan dess ska vi hinna med en tur till det värsta stället på jorden, Tornby, och shoppa en åkmatta till backen. Hej vad det ska gå. I alla fall för grabben. Jag står nog och tittar på.

I kväll upplevde jag en hemsk synförändring. Gick upp på läktaren på grabbens träning och om jag inte visste bättre eller om jag var på krogen en  fredagskväll och inte vid en rink, då skulle jag säga att jag blev drogad.

Synen gick inte att få skärpa i. Då menar jag inte lite suddigt, utan så där när motivet inte hänger med, inte går att fokusera alls och rör sig lite sakteliga i slow-mo. Hemskt. Så här illa har det inte varit någon gång. Hoppas och ber att det inte är så i morgon.

I dag har jag fått lustiga utslag på halsen med. Precis ovanför mitt ärr. Hade det varit strax efter operation skulle jag inte fundera två gånger. Då hade jag trott det var från tejpen eller så. Men nu. Som små prickar. Som knappnålshuvuden ungefär. Illröda. Ruskigt värre. Hoppas de är borta i morgon. Vill INTE ha mer problem.

Benet är i alla fall något stabilt bättre. Men ont har jag än.  Nu – en dusch. Sent, jag vet. Men jag vill ha det gjort innan morgonen…