Är helt klar nu

Nu vet jag varför jag inte jobbar. Jag ifrågasätter mig själv mellan varven i det ärendet. Varför jobbar jag inte. Varför försöker jag inte jobba. Varför är jag så rädd eller osäker på min förmåga.

Nu vet jag. Jag klarar inte av att jobba. Jag kan inte ens leverera en procent av vad jag kunnat göra. Mitt huvud fungerar inte som problemlösare längre och min kropp fungerar inte att röra på sig med mer vikt än jag själv är.

I går och i dag har jag tagit ut kvitton på att jag inte klarar detta. Jag som är rätt bra på att bita ihop höll på att klappa ihop i dag i stället. I morgon ska jag stänga av allt och bara vara själv. Sova, vila. Tystnad. Själv.

Har betalt räkningarna. Inte så muntert men allt är betalt. Det känns tryggt även om mars kommer bli en lång månad. För ekonomin skull skulle jag verkligen behöva klara av att jobba. Men jag gör inte det.

Nu hoppas jag att jag kan somna och sova hela natten. H e l a natten tack. Utvilad i morgon bitti tack. Ja tack.

Världen stannar

Du vet, när världen stannar. När du tar ett andetag och inte kan släppa ut luften igen ur dina lungor. När fåglarna slutar kvittra i skogen och när det är så där kusligt tyst och stilla. Det är då världen stannar.

Det enda du känner är värk i kroppen. Det enda du hör är ditt hjärta slå. Du springer. Fort fram över marken. Mossa och grenar om vartannat. Kallt och kyligt. Ogästvänligt jagas du fram över stock och sten.  Du kippar efter andan och hoppas h o p p a s att du ska komma fram innan du är uppäten och slut. Slut som människa. Slut som den person du är.

Jagad. Det är då världen stannar. När du tar ett sista andetag av frisk luft. När du hör den sista fågelsången gå över till korpars illavarslande kraxande. Det är nu världen stannar. Det är du och värk. Snart slipper du allt. Snart är allt över.

Stressad

Har antagligen inget att stressa över men är ändå jättestressad på alla sätt.
😞😳

Vill bara känna trygghet.
Lugn.

Kanske blir bättre efter helgen med cup för grabben och hans lag.

Om man bortser från dödsfall

Tar man bort det totala nederlaget för många så mår jag ändå skitdåligt. Tyvärr. Det är väl så att jag önskar att sådana här händelser skulle få min egen sits att framstå som riktigt bra, men det gör den inte. Jag mår lika kass i dag som i går som för en vecka sedan.

I går var vi förresten på hockeymatch i Finspång med grabbens lag. De vann. Välförtjänt, tycker jag. Det var ingen lätt seger utan de fick spela sig till den. Finspång ställde upp bra på alla sätt. Efter matchen höll jag på att somna i cafeterian. Så trött. Matt. Utslagen. Tänkte tillbaka på alla gånger jag satt på redaktionen i Finspång och hade den där vägen hem att köra. Hur tungt det var och hur långt det kändes när man var utmattad.

Jag klarade ändå av det. Alla gånger. Men visst tog det tid mellan varven. Längre än det borde ta. Jag landade hemma på min soffa med huvudvärk som grädde på moset. Vaknade i dag med samma huvudvärk. Vill helst bara somna bort ett par timmar men har kommit in i en period där jag är dötrött men kan inte somna. Så där som det var när jag hade Graves. Speedad i huvudet – matt i kroppen. Energidränerad.

Ser mig omkring hemma. Ser massa måsten och borden. Inget jag skulle vilja… Det jag vill är att komma härifrån.

En vecka av död

Vacker söndag med solsken och snö som sakta töar och droppar ner på marken. Så där tidig vår som jag vill se det. Tur det kom en släng med snö i går så jag fick uppleva det magiska med att sitta med öppen altandörr och lyssna på droppandet utanför…

I veckan har två människor i bekantskapskretsen valt att avsluta sina liv. Även om jag inte känner någon av dem så är det tungt för anhöriga och vänner. Den ena som valde att gå över till andra sidan gjorde det för att slippa plågas ihjäl och sakta dö i sjukdom. Till stor del förstår jag varför han gjorde det. Jag hade inte heller velat ligga och sakta dö med vetskapen om att det bara blir sämre och sämre.

Den andra lämnade nog många i ovisshet. Två barn, ny flickvän, företag som blomstrade. Vad kan man tro när en sådan man väljer att ta fram ett vapen och avsluta livet. Vad visste han som inte vi andra visste. För jag tror ändå inte man helt random gör en sådan här sak. Man tester inte lite och misslyckas så att säga. Eller lyckas. Se det hur du vill. Jag hoppas efterlevande får svar på varför så de kan få ro i sina själar. Så barnen kan växa upp och veta att det fanns någon anledning att dö som vägde tyngre än att leva för dem.

Hade jag inte min son hade jag slutat leva för länge sedan. Jag hade valt att gå vidare. Det här livet jag fått på min lott, eller skapat för mig själv, det blev tungt att bära. Väldigt tungt. Men det kommer aldrig tynga mig så mycket att jag väljer att avsluta det. Inte så länge jag har min sonalycka. Han har rätt att ha mig kvar. Han behöver ha mig i livet. Honom skulle jag inte lämna.

Men visst, jag önskar så klart en bättring, en förändring, kärlek och lite mer pengar så jag slipper denna oro i livet. Jag drömde i natt, igen, att vi bodde i det där huset på landet. Det röda med vita knutar och rabatter för gammaldags växter. Jag längtar så till att få hitta det där stället. Stället där jag kan få känna lugn och ro och harmoni.

Det blir ljusare tider

Varje morgon känns det som om solen ger lite mer av sig själv till oss. Snart kommer den stråla rakt in i vårt kök igen och frukoststunden är då inte fullt så trevlig längre. Inte för att jag är någon frukostmänniska direkt. Jag önskar jag kunde ta en tablett och slippa äta massa på morgonen. Men det går tyvärr inte.

Har efter helgens övningar och egen halsont/hosta som inte bryter ut helt inte orkat skriva en rad här. I måndags fyllde sonen 12. Hurra vad kul. Han var i alla fall lycklig. Jag gjorde mitt yttersta för att inte klappa ihop. Det gick, men det var knappt. Tog mina sista slantar så han skulle få tårta och sushi. Sushi – en favorit. Nej jag äter det inte. Jag åt inget alls. Men sonen var gladast. Det är värt allt.

I dag ska jag då masa mig ner till möte igen på af. Är helt snurrig i huvudet. Borde tagit kontakt med min läkare innan eftersom det stod fel i läkarintygen som de hade där nere. Usch, har ont i hela själen över det här. Ont i kroppen med. Ont, ont, ont.

Där tog mitt thé slut. Mina händer säger ifrån – skriv inte mer. Min hjärna går på högvarv och snurrar runt tusen saker och tankar som jag inte får någon ordning på. Mitt hjärta blöder..

Bowling utan biff

Fredagen den 13:e. Dagen innan alla hjärtans dag. I dag är den här. I går slet jag ut höger armbåge med bowling. Satan, mer ont än som är lönsamt. Var där, på bowlingen, nykter och mellan 18 och 24. Sex timmar senare rasar jag i säng. Det tog inte fem minuter så sov jag. Sov som en utslagen fram till nio i morse.

I dag har jag gått i dimma. Värk, matt. Har fått sonens förkylning med hosta. Känner mig trött. Och ledsen. Jag känner mig ledsen efter att i går ha bevittnat alla glada par och annat folk som haft förmånen att hitta någon de rockar med i livet. Någon de ler åt, får en kram av, en blick. En tanke. Jag vill ha detta. Men jag tror ingen som inte är sjuk förstår hur svårt det är att möta någon alls när man är sjuk.

Tyckte nog jag såg rätt bra ut i går. Ändå kände jag inte att någon tittade två gånger efter mig. Inte ens när jag drog strike efter strike efter strike fick någon upp ögonen. Jag kände mig osynlig.

Men i kväll så ser ingen de tårar jag sitter med. I kväll är det ingen på middag och inga blommar hängde på min dörr heller. Det är en sorg. Kanske en konstig sådan. Men jag längtar efter kärlek och samhörighet med någon. Någon som inte bara vill vara med mig, utan ser till att kunna vara med mig också.

Om jag nu bortser från det personliga nederlaget i att vara så o-otråvärd så var gänget jag fick bowla med fantastiskt roliga. Min fina vän och hennes man och deras vänner. Jag hade jättekul på alla sätt. I själva bowlingen och samtalen kände jag mig uppskattad. Det kändes bra. Även om det tog så mycket ork att jag är helt tom nu och egentligen har mer roligt att blogga om så orkar jag inte sammanfatta det hela. Men kul  det var det. Kanske lite för att det var i augusti 2013 som jag ens var ute sist. Kanske för att jag fick vara bra på bowlingen. Men antagligen för att sällskapet, även om det var ungt och mestadels upptaget, var så bra.