Sova?

Slockna strax innan midnatt bara för att vakna för en dryg timme sen. 

Mardrömmar. 

Är som att återuppleva allt igen. 

Klockan är strax efter 4 på morgonen. 

Går inte somna om. Livrädd för nästa mardröm om hur det var.

Advertisements

Tomt inlägg

Suttit och stirrat på ett tomt inlägg här i över tio minuter. Vet faktiskt inte vad sjutton jag ska skriva ens. Är trött och less på att skriva om hur dåligt jag mår. Men ändå så är det min vardag just nu så vad annat kan jag göra.

Min tanke med bloggen, från början, var väl att kunna gå tillbaka och kolla efter någon form av mönster i hur jag mår. Se en röd tråd i när jag mått bättre eller när jag mått sämre. Se om det är medicinen som legat för lågt eller högt eller om det är andra händelser som påverkat min hälsa.

Nu vet jag att det är lite mer komplicerat än att bara höja och sänka en medicin. Det går åt mycket mer för att skapa någon form av positiv utveckling och ärligt så tror jag det är för sent för permanenta hållbara förändringar. Det här borde, eller jag borde, fått  hjälp redan 2005. Eller kanske tidigare ändå. För hade jag sluppit få diagnosen PTSD nu, då hade jag kanske inte fått giftstruma heller. Alltså, om orsaken till PTSDn hade behandlats i tid, då kanske jag inte utvecklat den autoimmuna sjukdomen Graves som sänkte mitt liv så brutalt.

Men det är mycket kanske, gissa, och tro i den här världen. Mycket på grund av att ingen läkare faktiskt ville kolla med ett blodprov om jag hade TRAK-antikroppar 2005. Mycket för att de slog bort min egen diagnos om giftstruma.

I boken kommer det stå allt om det här. Jag gissar att en del läkare, ingen kommer nämnas vid namn, inte kommer uppskatta den. Men det är ändå en reflektion och sann berättelse över hur mitt liv påverkades av deras beslut. Hur mitt liv slutade i det kaos det är nu. Ett kaos där verkligen inget fungerar och där jag helst inte vill vara själv.

Nu står mitt hopp till en endokrinolog, en ME/CFS-läkare, en psykolog och en fysioterapeut. De här fyra som jag hoppas ska kunna få någon rätsida på något i livet. Om inte annat så jag slipper må som jag gör nu.

Värken tilltar allt eftersom jag skriver… den emotionella smärtan – den känns i hela kroppen. Som en sorg, som om någon slår till en med ett baseballträ i mellangärdet. Som om någon trampar dig på fingrarna så du tappar taget när du hänger fast vid en klippkant på ett berg. Som om någon spottar på dig och sparkar på dig där du ligger på marken och försöker överleva.

Hade du en förkylning sa du? Jobbigt va? Vill du byta?

 

Sömnlöst – igen

En allmän missuppfattning är att jag antingen sover för mycket eller för lite. Sanningen är den att jag är nog glad om och när och var jag sover alls. Sömn som gör mig utvilad, det vet jag inte när jag upplevde sist. Måste varit år sen.

Men från att i går vara totalt utslagen så har jag i alla fall stått på benen i dag. Lite mindre dålig helt enkelt. Har inte däckat på dagen. Inte haft så ont i kroppen så jag gråtit och jag till och med skrattat. Kanske lite av fel anledningar men i alla fall.

Så nu vore det fint att få somna och sova. Men det går inte. Jäkla blåst som hela tiden stör. Blir livrädd så fort det låter på baksidan. Känns som om någon ska komma och försöka bryta sig in, igen.

Nej, det har inte hänt på den här adressen men tyvärr har det hänt tidigare i livet. Att folk gått in där jag bor, både när jag varit borta eller när jag legat och sovit…

Fast nu tror jag det är den allmänna stressen kring allt som händer som gör att jag är extra känslig. Önskar jag kunde få resa bort en månad. Få behandling utan att behöva vara uppe i att försöka leva samtidigt. För det tar på allt att må så här kass. Allt och alla runt en. Man blir ofrivilligt isolerad. Orkar inget. Vill inget. Känner knappt något för något längre. Apatiskt.

Men det blir ju bättre. Men först ska det visst bli än värre….

23:15… undrar när jag somnar….

Däckad hela dagen

Fy fan rent ut sagt. Vilken dag. Gårdagen var total skit och i dag kommer den fysiska returen på alla jobbiga händelser.

Kom knappt upp i morse. Sen däcka jag när sonen gått till skolan. Sov, vakna, sov, vakna… hela dagen fram till 14:30. Lyckades sega mig upp och hämta grabben på skolan. Sen till affären. Sen hem.

Vid det laget bar knappt benen. De liksom bara var helt tomma på energi. Så det blev soffan igen.

Värken har varit från helvetet och tillbaka. Först nu, vid strax innan tio på kvällen, så är jag mer vaken i huvudet. Kroppen däremot, den är inte med alls. Fortfarande total värk.

Men det blir en sängsväng här och hoppas jag somnar igen och sover till i morgon bitti. Inte för jag tror jag kommer göra det. Kommer ändå inte bli utvilad eller värkfri. Det kommer ta mycket mer än så. Känns som det här bara är början på någon form av återställning av mig som människa. Gissar det kommer bli lite värre faktiskt. Sen måste det vända tillbaka. I alla fall till hur jag mådde i september förra året. Då var jag lite gladare. Även om jag inte mådde bra så var jag i alla fall inte ledsen 99 procent av tiden. Inte som det är nu.

Men i morgon hoppas jag i alla fall att jag får le mer än jag gråter. Jag hoppas jag får någon ork att göra något mer än bara basic needs. Hoppas – det är det man kan göra.

 

 

 

Jag satt på britsen i det rätt lilla undersökningsrummet på Smärtrehab. Tårarna rann nedför kinderna och värken i kroppen var så tung att bära att jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Jag tittade upp på sjukgymnasten och sa:

– Du har mött folk som blir bättre va? Säg att du har mött folk som blir bättre.

– Ja, svarade hon. Det har jag.

Just då, mitt i alla tårar och tankar kring allt som hänt så ville jag bara tro henne. Jag ville tro att det skulle bli bra. Eller i alla fall bättre. Jag sa det att om jag kommer hit och mår dåligt i en timme eller två, det är okej. Men det här släpper ju inte på flera dagar.

Sist jag mådde så här som jag gör nu, det var över tio år sedan. Jagad, rädd, nervös, orolig, kontrollerad, liten, värdelös, meningslös, ful, äcklig, fet…. Listan kan göras lång.

Allt det där är tillbaka. Inte på grund av någon ny man, utan på grund av att jag aldrig helt blev av med den förra.

Tiden läker alla sår sägs det. En klyscha som kan sänkas i det djupaste hav om du frågar mig. Tiden läker fan inte ett jävla dugg. Tiden gör bara att tid går – får du inte rätt hjälp med rätt sak i rätt tid – ja då har du bara suttit av tiden. Men såren, de finns kvar.

Mina sår – de finns kvar.

Minnena – de finns kvar.

Känslorna av att vara så där jagad, rädd, nervös, orolig, kontrollerad, liten, värdelös, meningslös, ful, äcklig…. de finns kvar..

Det känns som det var i går som jag satt där i badrummet, på huk intryckt i  ett hörn, medan orden haglade över mig. Jag minns att jag skylde mitt huvud, som om jag var rädd att ett slag skulle komma. Jag minns att jag bad “snälla snälla sluta” allt medan tårarna rann… Men det slutade inte. Inte den gången, inte nästa gång. Inte gången efter det heller.

Kvar i det där hörnet satt en trasig människa. En rädd. En som inte kände sig värd att få leva i någon form av frihet. Jag satt där. Jag satt där…

Ännu en natt.. 28 januari 2016 1:40am

Sömnlösa nätter 

Somna på soffan i går. Vakna vid ett. Kunde inte somna om. Låg och vred mig med tusen tankar i huvudet. Slockna till sist någon gång efter fem. Bara för att vakna med mardrömmar igen någon halvtimme senare. 

Vill bara sova en hel natt och känna mig trygg. Säker. Inte som nu. Rädd. Orolig. 

Mer ont i ryggen i dag. Hoppas på mindre ont i morgon.  

Vad lider folk egentligen av?

Sitter och kollar lite på min statistik i bloggen och kan inte sluta undra över vad folk egentligen lider av. Mest sökta fras som sen gör att folk hamnar på min blogg är “svidande sår i ögonvrån”.

Det får mig att fundera på hur vanligt det är med just svidande sår i ögonvrårna. Tänker att jag själv har haft det en gång och det var visserligen en jäkla dryg historia, men det läkte ut av sig självt. Precis som läkaren sa.

Fast om det nu är så att många lider av det här, borde då inte läkare hitta något sätt att behandla eländet med? För det var fasiken inget kul att ha. Vakna med ett öga som knappt gick att öppna för det var massa glegg i yttre ögonvrån som torkat. Och sen när man väl fick upp ögat, ja då sprack såret upp igen. Eländigt.

Så jag kan bara undra hur många som söker på den frasen som har samma problematik som jag hade. Jag menar, varför annars skulle man googla på det?

Stress ger värk

Tyvärr så räcker det inte med att må dåligt i själen och vara genomstressad och upprörd. Man ska ha ont också. På mig sätter sig stressen i nacken och ryggen. Asont. Sån där värk som man helst bara vill ha bortmasserad men som man vet kommer tillbaka igen.

Det enda som faktiskt tar bort den är att ta bort problemet i sig. Men just nu går inte det. Hoppas bara det släpper med tiden.

Har en skitdag i dag. Men färre tårar än i går och i förrgår. För att inte prata om i lördags, fredags, torsdags, onsdags….

Fy fan rent ut sagt. Jag önskar jag kunde göra om en del i livet, men visst, då skulle jag inte ha min son och honom kan jag aldrig ångra. Det priset kan nog aldrig vara för högt även om det här kostar på enormt mycket på hälsan.

Ska försöka resa mig. I morgon är det tillbaka till smärtrehab…

Det kom till ett slut till slut

Jag tror i alla fall det. Jag tror det räcker nu. Orkar inte mer. Orkar inte längre. Orden är slut helt enkelt.

Nu återstår att gå genom allt… läsa… ändra… förbättra.. .förklara…. förtydliga…

för mycket…

Men kanske att det är klart innan året är slut. Det mesta har jag ju redan gjort genom att vara sjuk. Att skriva ner lite om det är en bråkdel av vad jag genomlevt. Men kanske kan det upplysa eller intressera någon i framtiden. Kanske till och med hjälpa någon.

För det jag gått genom under åren – det ska ingen behöva uppleva.

Så kanske att det finns en bok med mitt namn på innan året är slut. Kanske.