Helgen som kommer gå åt skogen

Är ärligt rädd för vad jag ska utsätta mig för i helgen som kommer. Tre dagar hockeycup som vi arrangerar. Mycket som ska klaffa som jag är ansvarig för. Och så bara det faktum att jag ska vara på plats från fredag förmiddag till söndag kväll. 

Klarade knappt att sälja 50/50-lotter i lördags. Men kul, det var det. En del i mig verkligen älskar den formen av snabbt jobb där man pratar och hejar på folk och säljer något. 

En annan del i mig gillar det inte för jag vet hur dåligt jag mår efteråt. Det blir inte bra och kan man inte investera två, tre timmar rolig aktivitet/arbete utan att det kostar det tiodubbla eller mer i återhämtning, ja då går inte ekvationen ihop. 

Men i dag har jag ingen huvudvärk än. Ska ta en promenad. 

Advertisements

Var är massören när man behöver den?

Satan vad ont i ryggen jag har. Suttit med matchprogram och annons inför Stångebro Cup 2016. Det är inte svårt men det tar tid för mig. Och även om det bara är tid jag har så är det lite ork och fokus som saknas också.

Men klart, det blir det säkert och cup det ska spelas. Känner när jag sitter med sånt här, som jag tycker är extremt roligt, att jag inte skulle klara av att arbeta med det i alla fall. Åtminstone inte om hälsan ska fortsätta vara så här kass.

Ska se om jag får sova av mig själv sen eller om jag ska vika ner mig och ta en tablett.

Kanske hade sovit bättre om jag inte hade så ont. Kanske om jag kände mig trygg. Svårt att få svar på de här frågorna. Tänker tillbaka och funderar på när jag kände mig trygg över en längre period. Det var ett tag sedan. Många år nu. Fast visst har jag haft enstaka nätter där jag kunnat sova lugnt och tryggt. Det är bara för långt mellan dem.

Klockan… 20:20-ish… suckar… Varför går inte tiden fortare när man vill att den ska göra det?

Även den som mår kass måste…

Städa. 

Tvätta. 

Diska. 

Rensa avlopp. 

Det senare är just verkligen underbart. Lustigt nog så brukar sådana uppgifter landa på män i förhållanden. Men när man är själv, ja då är det ju bara att ta tag i eländet och få det gjort. 

Sovit i natt. Fler timmar på raken än på länge. Lite mer vaken i huvudet. Men ångest. Orken. Värken. Allt finns där ändå. 

Försöker att inte somna men orkar inte riktigt med något mer av ovanstående “att göra”. 

Ska snart försöka…. Snart… 

Hoppas jag fick med allt

Var en kortis på Facebook för att lägga ut lite info på vår sida om cupen som vi arrangerar om två helger. Helt galet vad mycket det är att rodda i för en sådan sak. Men det blir nog bra. Kanske. Eventuellt.

Kändes lite märkligt att logga in efter så lång frånvaro. Folk hade skrivit meddelanden. undrade om jag levde…

Sov halvkass i natt. Vaknade till någon gång innan sex men somnade om. Drömde jag bodde borta i Ullstämma igen. Märkligt nog granne med Astrid Lindgren..

I dag försöker jag städa bort ångest och misär. Noll aptit. åt lite i går. Någon macka i dag. Vet det är för lite men jag kan inte…

Vill mest gå och lägga mig nu och bara få en kram.

Första gången är den bästa?

Ligger med huvudvärk och någon form av ångest och funderar på om jag ska ta en tablett att somna på i natt alls. Velar eftersom första gången jag tog en, då sov jag tio timmar och var faktiskt relativt utvilad och framför allt glad dagen efter.  Jag mådde bättre – den dagen.

Men nu vet jag inte längre. Blir man härdad? Immun? Tycker jag visserligen sover flera timmar i sträck, vilket är bra, men jag känner mig långt från så glad som jag gjorde den dagen. Kanske är det så att första gången är den bästa trots allt och alla andra gånger efter är bara desperata försök att få må lika bra igen?

Tar ändå en tablett. Bättre sova 5-6 timmar i sträck utan mardrömmar än som det varit tidigare med upphackad sömn.

I dag har jag dessutom legat däckad mest hela dagen. Så där urlakat trött där jag förmodligen inte skulle ta mig ut ens om det började brinna. Så där trött så man bara är sorgsen i hela kroppen. Så där trött så man inte vill leva.

Kom i alla fall iväg till min farsa och hans fru för att fira grabben. (Jo han som fyllde år förra veckan). Det var trevligt. Men saknade något där. Jaja, kanske någon annan gång i något annat liv.

23:28….

Tar ett djupt andetag… försöker släppa tankarna, eller mota bort dem. Försöker att inte känna en stund. Tårar… Har visserligen inte gråtit så mycket den senaste veckan men i dag fick jag ett sånt där samtal från vården som bara fick mig att klappa ihop. Nästa “projekt”… nästa ingrepp… Hoppas jag ändå får det jag bett om. Samtidigt som jag inte vill så vill jag ha det överstökat. Då kanske jag slipper lite av ångesten jag har nästan dagligen. Kanske…

Ögonen 

Om ögonen är själens spegelbild – då ser det inte ljust ut för mig. Tycker mest det är tomt. Om man jämför med andra bilder som är tagna på mig tidigare, vid gladare stunder, ja då känns det här bara ledsamt. 

Samtidigt är det så tradigt att bara visa bilder när man ska va så jäkla glad med. Vad är vitsen? Att folk ska säga att man är snygg? Jag vet i fan. Skiter i allt just nu. Gör jag mig i ordning alls så är det för någon annans skull. Själv ser jag inget fint i spegel.  Varesig det är i hallen eller via en kameralins.

  

Undrar hur lång tid det tar…

…innan man faktiskt dör man slutar äta sin medicin. Kanske tre veckor? Kanske mer. Mindre? Vem vet. Inte för jag tänkte prova men ändå.

Undrar vad som händer. Vilket organ som ger upp först. Svårt att gissa där. Kanske njurar och lever? Hjärtat är nog det sista i alla fall. Fast kanske hamnar man i koma så man inte märker nåt i alla fall.

Skräcken vore att hamna i någon olycka och ingen kan identifiera en och så märker de inte att man inte har någon sköldkörtel alls. Vore inte det en mardröm så säg…

På tal om mardrömmar så var det fritt från sådana mellan midnatt och halv sex när jag vaknade till första gången. Sen var de tillbaka. Drömde mest om ledsamma svek och hur jag såg någon jag gillar välja någon annan i stället. Kanske inte du tycker är så hemskt, men du kan nog inte sätta dig in i hur jag känner mig i drömmen och oavsett så vaknar jag med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Vill sova de där tio timmarna igen och vakna utan att behöva somna om… Den dagen var jag ju glad. Log. Inte för jag orkade så mycket men jag ville något. Inte som en sån här dag…

meningslös…