Hej då mormor

Facebook har en funktion för “dina minnen” eller “den här dagen”. Den är bra, ibland. I dag fick jag en påminnelse om att den 29 mars 2011, då fick jag reda på att min mormor hade max tre månader kvar att leva. Det var tungt. I verkligheten fick hon mindre tid. Hon somnade in den 19 maj samma år. Lungcancer och hjärtsvikt tog henne vidare från den här världen och till en, förhoppningsvis, bättre plats.

Mormor blev i alla fall nästan 80 år. Hon skulle ha fyllt det i juli det året. Jag sörjer nog inte så mycket att hon inte fick någon stor fest. I ärlighetens namn så var hon nog inte så mycket för sånt sen min morfar gick bort 2000. Hon var rätt mycket för sig själv. Hennes släkt bodde alla kvar i Finland och här var då hennes två barn, fem barnbarn och en hoper barnbarnsbarn.

Finland. Jag har bara varit där en gång och hälsat på släkten. En resa jag gjorde med min mamma och en hon sent kommer glömma. Men lite kul var det så här när man ser tillbaka på det hela. Mormors släkt tillhör inte de som pratar mest svenska heller så det blir inte en direkt naturligt kontakt. Min finska är nämligen begränsad till ett par väl valda svärord och ei saa päittää… Den kan väl alla som vuxit upp under 60 och 70-talet med el-element i gamla stugor på landsbygden.

Min mormors pappa han gick till sjöss och seglade ända till Kina och tillbaka. Min mamma har berättat vidare att han hade med ris hem. Ris som de fick sortera ut insekterna ur innan de kunde koka det och äta. Min släkt hade det tufft under kriget där de bodde i Helsingfors. Det var därför min mormor kom till Sverige och sökte ett bättre liv här. I slutet på 40-talet kom hon och flyttade via Gotland vidare till Linköping.

Tänk vad man ändå vet om sin släkt. Jag önskar jag visste mer. Kanske borde jag skriva mer om min egen historia så den blir sparad åt eftervärlden. En blogg kring min uppväxt. Mina historier. Mina minnen, sparat åt min släkt som kommer leva längre än vad jag gör.

Men några planer på att dö, det har jag inte. Jag har för mycket jag vill göra här innan jag går vidare.

Advertisements

Vad spelar åldern för roll?

Hade en rätt emotionell påsk. Tårar, skrik, bråk, all allt det där man inte vill ha med familjen helt enkelt. Det var nära att jag tappade sugen helt att ta det där mc-kortet. För åldern, den spelar inte så stor roll. Det finns alltid de vars åsikter påverkar en mer än andras. Och när du inte får höra att du är uppbackad eller ens får en push i rätt riktning, ja då tappar du tron på dig själv.

Det lustiga är väl att jag själv säger till min grabb att inte bry sig om när någon i laget säger åt honom att han gjort något dåligt. Jag säger att han ska lyssna mer på de som säger bra saker. Varför klarar jag inte av att göra det själv bara.

Men när jag åkte hem från affären i går så mötte jag flera som var ute och övningskörde. Jag grät faktiskt och sa till mig själv att INGEN ska få ta ifrån mig den glädje och längtan jag känner efter att få köra hoj själv. Tråkigt om det inte passar någon annan, men jag vill så jag ska. Kör jag ihjäl mig, då kanske jag dog lycklig i alla fall.

Innan påsk skrev jag att det här var den enda högtiden som jag inte hade några negativa minnen ihop med. Jag får nog ta tillbaka det fast samtidigt ta med det bra ur händelsen. Jag gör det själv, och jag klarar det själv.

Alla dagar är inte dåliga

Nej så klart inte. Jag har saker som händer som får mig att le. 

Det kommer nog mer sånt allteftersom jag mår bättre och får ordning på saker som operation och annat som bara tynger ner helheten i livet. 

Det var ju inte tanken att jag skulle bli så här mycket sämre av behandlingen på smärtrehab. Men jag är tacksam att de inte kastar ut en och rycker på axlarna som andra instanser gjort. 

 Vem vet, kanske blir något bra till sist… Bara att härda ut känns det som. 

Så glad påsk, eller så. 

Det ska bli bättre

Nej, jag känner inget fantastiskt lyft eller mår mycket bättre. Men det SKA bli bättre. Vägrar må så här dåligt. 

Har en del planerat och nästan en vecka tomt när grabben åker till England. Har en del funderingar på vad jag ska göra då. Något som bara får mig att må bättre ska det i alla fall bli. 

Påsk på G med. En av de enda “högtider” jag inte förknippar med något dåligt. Fantastiskt nog. Blir nog en sill och laxmiddag i skärgården. Titta ut över havet. Längta till sommaren och allt roligt som händer då. 

Gladare framtid helt enkelt. 

❤️

Skönt ute

Lessens på att ligga sömnlös i sängen. Klädde på mig och gick ut en kort sväng. Skönt. Dimmigt. Lite regn i luften. Så där så luften är precis mättad med fukt utan att det bildas regndropparna. 

Vacker onsdagsmorgon. 

Nu passerade klockan 4… 

Varför går det inte att sova när man vill. Värdelöst. 

Kan man blogga sig till sömns?

Klockan har passerat ett. Än ingen sömn i sikte. Mest tårar faktiskt. Det är som om jag sörjer något som inte ens hänt. Som om någon dött eller blivit svårt sjuk. Fast ingen är det. I stället så ser ju faktiskt framtiden ljus ut. Eller, det kanske bara är jag som försöker inbilla mig det. Jag vet i fasiken längre.

Men visst, grabben blir nog frisk från sin S-JIA och jag då, well, någon gång får nog jag hjälp med. Det verkar bara inte sådär skitenkelt att skaka fram en kompetent psykolog inom PTSD-området här i kommunen. Och vem har råd att bekosta vård inom privat sektor i andra städer.. Inte jag i alla fall. Särskilt inte som prognosen är att det kommer ta år det här.

Det finns så många om och men i mitt liv. Tänk om det hade varit si eller så.Vad hade hänt då? Till att börja med hade jag inte haft min son. Det är jag helt säker på. Och eftersom jag håller honom högst i hela världen så måste jag hitta något sätt att känna att allt jag går genom kommer vara värt något. Vad exakt, det vet jag inte. Min psykolog sa att hon kunde se mig i en roll där jag föreläser i framtiden. Me, I’m not so sure…

Fast något måste jag komma på att göra. Jag behöver ha fokus på något mer än bara vara här och nu. Jag känner hur jag får tvinga mig mer och mer för att göra något alls. Det är inte den utvecklingen jag vill ha. Jag vill ha en utveckling där jag är med utan ångest. Utan tvekan. Utan rädsla för hur vida jag kommer duga eller inte. Hur vida jag skulle passa in där jag är. Bli omtyckt.

Är väldet sistnämnda där skon klämmer. Att ha förmågan att skapa hållbara relationer där jag inte känner att jag behöver tvivla på att andra faktiskt vill umgås med mig.

Försöka sova på saken… 01:28…