Det känns som att jag halkade och tappade greppet om livet.

Förvirrande på många sätt. Känslor. Kärlek. Längtan. Förhoppningar. Motgångar. Nederlag. Ska det någonsin bli rätsida eller ska det här fortsätta i evighet.

Ett hjärta som vill. En hjärna som säger nej.

Onödigt krångligt kan jag tycka. Men vem sa att det skulle vara lätt.

Advertisements

Still ill

Tonåringen är nu inne på dag tre med någon form av influensa. Han har legat däckad helt här och jag hoppas han mår bättre i morgon.

Själv slocknade jag helt på dagen. Vaknade till på eftermiddagen med sån förbannad jävla värk att jag började undra hur många fler gånger jag kommer orka genom det här.

Det eviga sjukdomstillståndet jag lever i. Det oberäkneliga och rätt plågsamma när det når den här nivån som i dag.

Ändå vet jag att jag, Lillemor, kommer aldrig ge upp på grund av detta. Jag lever ändå. Så gott jag kan. Inte alla dagar, inte hela dagar, men jag – jag lever i alla fall.

Sjuk tonåring

Näst på listan efter hur ynklig en man är när han är sjuk är tonåringen.

Tonåringen ligger och ber om en det ena, en det andra. Han mår sååååååå dåligt att ingen någonsin mått så dåligt innan.

Ja, frisk är han inte. Mår illa. Kass i magen. Gissar på nån bakterie eller så. Hoppas han mår bättre i morgon i alla fall.

Jag då? Jo samma pest som innan. Varför bli bättre när man kan va dålig liksom.

Rätt jävla nöjd!

Nu har jag lyckta redigera klart ett programblad till en hockeycup. Och ja, jag är rätt jävla nöjd med resultatet. Men vägen dit var allt annat än smidig. Ryggen är totalkass. Orken än sämre.

Jag har redigerar en kvart, vilat en halvtimme. Så där har det fått gå. Om vartannat. Men inte alla dagar. Nej, tyvärr så har jag inte klarat det. Många dagar har jag fått ligga och vila i stället. Och inte har det ens varit hela dagar jag hållit på. Upp till två timmar effektiv tid.

Men jag ska inte klaga massor. Jag lever. Och jag har i alla fall inte klippt mig och varit missnöjd i den utsträckningen att jag vänt mig till expressen och klagat 😉

Jag önskar jag kunde säga att jag mår bättre. Men jag mår faktiskt sämre.

Stressen tar ut det bästa av mig.

Orkar väldigt lite. Svårt att organisera mig. Svårt att genomföra. Svårt att hålla skenet uppe.

Men än verkar det gå rätt bra.

En om dagen

Livet knallar på. Varför säger man egentligen så? Inte går livet någon stans.

En vän la upp en bra bild på facebook häromdagen. Der stod – livet är ett helvete och sen dör man.

Jo, visst är det så vissa dagar. Många dagar. Men alla? Nej, inte ens jag har bara dåliga dagar även om de är överrepresenterade.

Ryggen gör mer och mer ont. Stressen i huvudet sätter sig i kroppen. Jag klarar av en grej om dagen. Max. Sen tappar jag tråden helt. På sistone har jag allt oftare stått på affären och bara låtsats leta efter saker när jag egentligen förövrigt letar i mitt huvud efter vad jag egentligen letar efter.

Jag vill så desperat gärna må bra. Jag hatar verkligen att vara sjuk. Men jag klär på mig ett leende, ger mig ut och låtsas va bättre än jag är. Lurar många. Lurar nästan mig själv när jag ser mig på bild mellan varven.

Livet i en lögn helt enkelt.

Sämre sista året

Jo faktiskt så är det så. Under sista året som gått så har jag blivit sämre. Sämre i kroppen. Mer värk och särskilt i ryggslutet.

Är inte det konstigt så säg. Du går till ett ställe för att få hjälp med din värk och får mer värk.

Är det så det ska vara.

Så fanns hon inte där

I dag hände det. Den automatiska påminnelsen om födelsedagsdags på Facebook gav ett otrevligt bakslag. Men varför skulle jag ens dubbelkolla om hon levde. Varför skulle hon inte leva. Jag skrev ett glatt “Grattis tjejen” och skickade med en tårt-emoji. En kort stund senare kom ett meddelande – Stina, hon finns inte kvar längre. Hon dog i cancer i maj i år.

Inte nog med att mitt inlägg helt plötsligt gick från ett glatt grattis till en stor svart plumt i protokollet, jag hade mest troligt sårat någon också på vägen. Någon som stod henne nära och som i dag inte fick fira hennes 44-årsdag.  Jag är ledsen för det. Inte för att jag gjorde bort mig, utan för de som älskade henne som nu står vid en grav i stället med blommor och tårar i ögonen.

Stina kom till vår klass på Torhagsskolan. Jag borde kanske minnas året, men jag minns inte ens om det var i mellanstadiet eller högstadiet. Jag kommer inte ihåg var hon kom ifrån. Men jag kommer ihåg henne.

Många gånger tänker jag på hennes pappa som bodde på Örngatan i en märklig lägenhet på två plan. Vi var där, bakade cocostoppar. Just den gången minns jag väligt väl. Jag tänker ofta på hennes mamma som bodde på Platensgatan. Den underbara lägenheten i gammal stil med både serveringsgång och rum med högt i tak. Som jag själv önksade att bo så. En fantastisk bostad.

Stina var söt och smart. En fantastsik kombination. Poppis bland killarna och hon hade en hel del vänner. Hon var med och seglade en sommar. Då blåste det och regnade det som förbannat. Vi låg nedbäddade i förpiken på min pappas båt Javena. Det är minnen för livet. Vi var också båda med i samma stall och red. Jag har flera fina minnen. Många. Men efter högstadiet tappade vi helt kontaken. I början av det här året hittade jag henne på Facebook. Hon hade, någon stans på vägen, flyttat till Norge och verkade ha ett fantastiskt liv.

Hur fantastiskt det än såg ut så blev hon sjuk. Jag läste hennes inlägg. Det framgick inte direkt hur sjuk hon var. Nu förstår jag. Nu förstår jag precis.

Jag tänker ofta, med mitt eget liv och sjukdom, att jag är glad att jag i alla fall inte har något jag dör av. En dag som den här är det mer sant än någonsin. Mina tankar går till tjejen med det rågblonda håret. Tjejen med ett vackert och charmig leende. Tjejen jag ändå fick lära känna under en kort tid i livet. Stina Hällje. Det är så jag alltid kommer minnas henne.

Till din familj och dina nära och kära – jag beklagar verkligen sorgen. Jag beklagar förlusten av denna fina människa.

 

Jag tror jag somnar

Tappat lusten till allt.

Kommer ändå le när du ser på.

Tro inget annat.

Jag är rätt bra på det här numera.

Jag tror jag somnar.

Somnar in.

Stressen tar kål på mig.

Vill inte vara med.

Döden.

Den kommer till alla.

När och hur är det enda vi inte vet.

Kanske är jag borta i morgon.

Skönt?